EN SÖRJANDE person skriver: ”Som barn i England fick jag lära mig att inte offentligt visa mina känslor. Jag minns hur min far, en före detta militär, med hopbitna tänder sade åt mig: ’Gråt inte!’, när något hade fått mig att bli ledsen. Och jag kan inte komma ihåg att min mor någonsin kysste eller kramade någon av oss barn (vi var fyra stycken). Jag var 56 år, när jag såg min far dö, och jag kände en oerhörd saknad. Men först kunde jag inte gråta.”

I vissa kulturer ger människor öppet uttryck åt sina känslor. Antingen de är glada eller ledsna, så vet andra hur de känner sig. Men i andra delar av världen, särskilt i Nordeuropa och Storbritannien, har människor och i synnerhet män blivit formade till att verka oberörda och att dölja och undertrycka sina känslor och inte visa dem öppet. Men när man har förlorat en kär anförvant i döden, är det då på något sätt fel att ge uttryck åt sina känslor? Vad säger Bibeln?

Bibeln skrevs av hebréer i östra Medelhavsområdet, och de var uttrycksfulla människor. Den innehåller många exempel på personer som öppet visade sin sorg. Kung David sörjde sin mördade son Amnons död. Ja, han grät faktiskt ”med mycket häftig gråt”. (2 Samuelsboken 13:28—39) Han sörjde även sin svekfulle son Absaloms död, hans som hade försökt tillvälla sig kungamakten. Bibelns berättelse lyder: ”Då blev kungen [David] upprörd och gick upp till takkammaren över portgången och brast i gråt; och detta är vad han sade medan han gick: ’Min son Absalom, min son, min son Absalom! O att jag hade fått dö, jag själv, i stället för dig, Absalom, min son, min son!’” (2 Samuelsboken 18:33) David sörjde som vilken som helst normal far. Och hur många gånger har inte föräldrar önskat att de hade kunnat dö i sina barns ställe! Det verkar så onaturligt att ett barn dör före en förälder.

Hur reagerade Jesus på sin vän Lasarus’ död? Han grät när han närmade sig graven. (Johannes 11:30—38) Och längre fram grät Maria Magdalena, när hon närmade sig Jesu gravkammare. (Johannes 20:11—16) Det är sant att en kristen som har insikt i Bibelns hopp om en uppståndelse inte är otröstlig i sin sorg, som somliga är som inte har  någon klar biblisk grund för sin tro angående de dödas tillstånd. Men även med hoppet om uppståndelsen känner en sann kristen som en människa med normala känslor verklig sorg och saknad, när någon kär anförvant dött. — 1 Thessalonikerna 4:13, 14.

Hur är det då med reaktionerna i våra dagar? Tycker du att det är svårt eller genant att visa dina känslor? Vad rekommenderar rådgivare? Deras moderna uppfattningar är ofta bara ett eko av Bibelns urgamla inspirerade vishet. De säger att vi skall ge uttryck åt vår sorg och inte förtränga den. Detta påminner oss om sådana forntida trogna män som Job, David och Jeremia, vilkas uttryck för sorg vi finner i Bibeln. De undertryckte verkligen inte sina känslor. Det är alltså inte förståndigt att isolera sig från andra människor. (Ordspråken 18:1) Sorgen tar sig naturligtvis olika uttryck i olika kulturer, något  som också hänger samman med de gängse religiösa trosuppfattningarna. *

Hur är det då om det känns som om du skulle vilja gråta? Det är en del av den mänskliga naturen att gråta. Tänk återigen på det tillfälle då Lasarus hade dött och då Jesus ”suckade ... i anden” och ”brast i tårar”. (Johannes 11:33, 35) Han visade därigenom att det är en normal reaktion att gråta, när en kär anförvant dör.

Den tanken stöds av hur det var i fallet med Anne, en mor som förlorat sin baby, Rachel, på grund av plötslig spädbarnsdöd. Hennes man sade: ”Det överraskande var att varken Anne eller jag grät vid begravningen. Alla andra grät.” Annes reaktion på detta var: ”Det är sant, men jag hade redan gråtit mycket för oss båda. Jag tror inte att jag riktigt fattade vad som hade hänt förrän en dag ett par veckor efter tragedin, då jag var ensam hemma. Jag grät hela dagen. Men jag tror att det hjälpte mig. Jag kände mig bättre efteråt. Jag måste få sörja mitt lilla barn. Jag tror verkligen att man bör låta sörjande personer få gråta. Det kan vara naturligt för andra att säga: ’Gråt inte’, men det är inte till någon verklig hjälp.”

Hur har somliga reagerat, när de blir förtvivlade på grund av att de förlorat någon som de älskat i döden? Tänk till exempel på Juanita. Hon vet hur det känns att förlora ett barn. Hon hade haft fem missfall. Nu väntade hon barn igen. När hon råkade ut för en bilolycka och fick föras till sjukhus, var hon därför, förståeligt nog, orolig. Två veckor senare fick hon värkar — alldeles för tidigt. Kort därefter föddes lilla Vanessa, och hon vägde knappt ett kilo. Juanita erinrar sig: ”Jag var så begeistrad. Äntligen var jag mamma!”

 Men hennes lycka blev kortvarig. Fyra dagar senare dog Vanessa. Juanita säger: ”Jag kände en sådan tomhet. Mitt moderskap hade tagits ifrån mig. Jag kände mig ofullständig. Det kändes så svårt att komma hem till det rum som vi hade gjort i ordning till Vanessa och att titta på de små tröjorna som jag hade köpt åt henne. Jag återupplevde hennes födelse i ett par månader. Jag ville inte ha något med någon att göra.”

En extrem reaktion? Det kan vara svårt för andra att förstå, men de som i likhet med Juanita själva har upplevt detta förklarar att de sörjde sitt nyfödda barn precis som de skulle ha sörjt någon som levt en längre tid. De säger att ett barn är älskat av sina föräldrar långt innan det föds. Det är en särskild bindning till modern. Om detta lilla barn dör, känner modern att en verklig person har dött. Och detta är något som andra måste förstå.

En annan mor berättar hur hon kände det, när man berättade för henne att hennes sexårige son plötsligt hade dött på grund av ett medfött hjärtfel. ”Jag upplevde en lång rad olika reaktioner — känsloförlamning, tvivel, skuld och vrede mot min man och mot läkaren för att de inte hade insett hur allvarligt hans tillstånd var.”

Vrede kan vara ett annat tecken på sorg. Man kan känna vrede mot läkare och sjuksköterskor och tycka att de borde ha gjort mer för den avlidne. Man kan också bli förargad på vänner och släktingar som kan tyckas säga eller göra fel saker. Somliga känner sig förbittrade på den döde för att denne försummat sin hälsa. Stella erinrar sig: ”Jag minns att jag blev arg på min man, därför att jag visste att det kunde ha varit annorlunda. Han hade varit mycket sjuk, men han hade inte brytt sig om läkarnas varningar.” Ibland kan man också känna sig förbittrad på den döde på grund av den börda som hans eller hennes död medför för den efterlevande.

Somliga kan känna skuldkänslor på grund av sin vrede, det vill säga de dömer sig själva för att de känner sig förbittrade. Andra klandrar sig själva för sin älskades död. ”Han skulle aldrig ha dött”, intalar de sig själva, ”om jag bara hade  fått honom att gå till doktorn tidigare” eller ”fått honom att gå till en annan doktor” eller ”fått honom att ta bättre vård om sin hälsa”.

För andra sträcker sig skuldkänslorna ännu längre, i synnerhet om den de älskat dött plötsligt, oväntat. De börjar tänka på alla de gånger de blivit arga på den som nu är död eller hade grälat med honom. Eller också kanske de tycker att de verkligen inte uppfört sig som de borde ha gjort mot den avlidne.

Många mödrars utdragna sorgearbete bekräftar det som många experter säger, nämligen att förlusten av ett barn lämnar ett bestående tomrum i föräldrarnas liv, i synnerhet för modern.

En äkta hälfts död är ett annat slag av trauma, i synnerhet om båda har levt ett mycket aktivt liv tillsammans. Det kan innebära slutet på hela deras gemensamma livsstil av resor, arbete, nöjen och ömsesidigt beroende.

Eunice förklarar vad som hände, när hennes man plötsligt dog i hjärtattack. ”Under den första veckan var jag i ett tillstånd av känsloförlamning, som om jag hade upphört att fungera. Jag kunde inte ens  smaka eller lukta. Men mitt sinne för logik fortsatte att fungera på ett fristående sätt. På grund av att jag hade varit med min man, när de försökte göra hans tillstånd stabilt genom att använda hjärt-lungräddning och medicinering, drabbades jag inte av de vanliga förnekande symptomen. Men jag hade en intensiv känsla av frustrering, som om jag bevittnade hur en bil for över ett stup utan att jag kunde göra något för att hindra det.”

Grät hon? ”Det är klart att jag gjorde, i synnerhet när jag läste de hundratals korten av deltagande, som jag fick. Jag grät med vart och ett. Det hjälpte mig att möta resten av dagen. Men inget kunde hjälpa, när man gång på gång frågade mig hur jag kände det. Det är klart att jag var förtvivlad.”

Vad var det som hjälpte Eunice att genomleva sin sorg? ”Utan att jag insåg det, fattade jag omedvetet beslutet att leva vidare”, säger hon. ”Men jag plågas fortfarande, när jag påminner mig att min man, som älskade livet så mycket, inte är här för att glädja sig åt det.”

Författarna till boken Leavetaking—When and How to Say Goodbye ger rådet: ”Låt inte andra diktera hur du bör handla och känna det. Sorgearbetet fungerar inte lika för alla. Andra kan tycka — och låta dig veta att de tycker — att du sörjer för mycket eller att du inte sörjer tillräckligt. Förlåt dem och glöm det. Genom att du försöker tvinga in dig själv i en mall som skapats av andra eller av samhället som helhet, hämmar du din utveckling mot återställd känslomässig hälsa.”

Människor tar naturligtvis itu med sin sorg på olika sätt. Vi menar inte att det ena sättet nödvändigtvis är bättre än det andra för varje person. Men faran uppstår när sorgearbetet stannar av, när den sörjande inte kan förlika sig med den faktiska situationen. En sådan person kan behöva hjälp från medlidsamma vänner. Bibeln säger: ”En sann kamrat älskar alltid och är en broder som föds för tider av trångmål.” Var därför inte rädd att söka hjälp, att tala ut och att gråta. — Ordspråken 17:17.

Sorg är en normal reaktion vid ett dödsfall, och det är inte fel att sörja så att andra ser det. Men ytterligare frågor behöver besvaras: ”Hur kan jag leva med min sorg? Är det normalt att uppleva känslor av skuld och vrede? Hur skall jag hantera dessa reaktioner? Vad kan hjälpa mig att uthärda förlusten och sorgen?” Följande del kommer att besvara dessa och andra frågor.