Första Kungaboken 17:1–24
17 Elia*+ från Tisbe, en invånare i Gilead,+ sa till Ahab: ”Så sant Jehova lever, han som är Israels Gud och som jag tjänar,* under de närmaste åren kommer det varken att falla dagg eller regn annat än på min befallning.”+
2 Jehovas ord kom till Elia:
3 ”Gå bort härifrån, ta vägen österut och göm dig i Keritdalen* öster om Jordan.
4 Där ska du dricka vatten från bäcken, och jag ska befalla korparna att ge dig mat.”+
5 Då gick han genast i väg och gjorde som Jehova hade sagt, och han stannade där i Keritdalen* öster om Jordan.
6 Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på kvällen, och han drack vatten från bäcken.+
7 Men efter en tid torkade bäcken ut,+ för det hade inte regnat i landet.
8 Då sa Jehova till honom:
9 ”Ge dig av och gå till Sạrefat, som hör till Sidon, och stanna där. Jag ska befalla en änka i staden att ge dig mat.”+
10 Så han gav sig i väg och gick till Sạrefat. När han kom till stadsporten var det en änka där som samlade vedpinnar. Han ropade på henne och sa: ”Var snäll och hämta lite vatten åt mig i en bägare, så att jag får något att dricka.”+
11 När hon gick för att hämta det ropade han till henne: ”Var snäll och ta med en bit bröd också!”
12 Hon sa: ”Så sant Jehova, din Gud, lever, jag har inget bröd, jag har bara en handfull mjöl i den stora krukan och lite olja i den lilla krukan.+ Nu ska jag samla ihop några pinnar och gå in och laga till något åt mig och min son. Vi ska äta det, och sedan kommer vi att dö.”
13 ”Var inte rädd”, sa Elia. ”Gå in och gör som du sa. Men baka först ett litet runt bröd av det du har och kom ut med det till mig. Efter det kan du göra något åt dig själv och din son.
14 För så här säger Jehova, Israels Gud: ’Den stora krukan med mjöl kommer inte att bli tom, och den lilla krukan med olja kommer inte att sina fram till den dag Jehova låter regn falla på jorden.’”+
15 Då gick hon i väg och gjorde som Elia hade sagt, och sedan hade både hon och hennes hushåll och Elia mat under lång tid.+
16 Den stora krukan med mjöl blev inte tom, och den lilla krukan med olja sinade inte, precis som Jehova hade sagt genom Elia.
17 En tid senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk, och sjukdomen var så allvarlig att han dog.*+
18 Då sa hon till Elia: ”Vad har du emot mig,* du den sanne Gudens man? Har du kommit för att påminna mig om min synd och döda min son?”+
19 Men han sa till henne: ”Ge mig din son.” Och så tog han honom ur hennes famn och bar upp honom till takkammaren där han bodde och lade honom på sin säng.+
20 Han ropade till Jehova: ”Jehova, min Gud,+ hur kan du låta denna änka som jag bor hos lida genom att låta hennes son dö?”
21 Sedan böjde han sig över barnet tre gånger och ropade till Jehova: ”Jehova, min Gud, jag ber dig, låt barnet få livet tillbaka.”
22 Jehova lyssnade på Elias bön,+ och barnet kom till liv igen, ja, han började leva.+
23 Elia bar ner pojken från takkammaren in i huset och gav honom till hans mor. Han sa: ”Se, din son lever!”+
24 Då sa kvinnan till Elia: ”Nu vet jag verkligen att du är sänd av Gud+ och att det som Jehova säger genom dig är sant.”
Fotnoter
^ Betyder ”min Gud är Jehova”.
^ Ordagrant ”står inför”.
^ Eller ”Wadi Kerit”.
^ Eller ”Wadi Kerit”.
^ Ordagrant ”ingen andedräkt var kvar i honom”.
^ Eller ”Vad har jag med dig att göra”.