Första Moseboken 47:1–31
47 Josef gick alltså till farao och sa:+ ”Min far och mina bröder har kommit från Kanaan med sina hjordar och allt de äger, och nu är de i Gosen.”+
2 Han hade med sig fem av sina bröder när han trädde fram inför farao.+
3 När farao frågade hans bröder: ”Hur försörjer ni er?” svarade de: ”Dina tjänare är fåraherdar, precis som våra förfäder var.”+
4 Sedan sa de till farao: ”Hungersnöden är svår i Kanaan+ och vår boskap har inget bete, så vi har kommit för att stanna en tid i landet.+ Därför vill vi be dig, herre, om att få bo i Gosen.”+
5 Då sa farao till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit hit till dig.
6 Hela Egypten står till ditt förfogande. Låt din far och dina bröder bo i den allra bästa delen av landet.+ De kan bo i Gosen. Och om du vet att några av dem är skickliga kan du ge dem ansvaret för min boskap.”
7 Sedan förde Josef in sin far Jakob till farao och presenterade honom, och Jakob önskade farao välgång.*
8 Farao frågade Jakob: ”Hur gammal är du?”
9 Jakob svarade: ”Jag är 130 år och har levt ett kringflackande liv.* Kvalfulla har mina år varit,+ och de är få i jämförelse med mina förfäders levnadsår,+ de som också vandrade från plats till plats.”*
10 Sedan tog Jakob farväl av farao* och lämnade honom.
11 Josef lät alltså sin far och sina bröder bosätta sig i Egypten. Han gav dem mark i den allra bästa delen av landet, i Rạmeses,*+ precis som farao hade befallt.
12 Och Josef försåg sin far och sina bröder och hela sin fars hushåll med mat* efter antalet barn.
13 Nu var både Egypten och Kanaan utarmat på grund av hungersnöden, och det fanns ingen mat* i hela området, för hungersnöden var mycket svår.+
14 Josef lät folket köpa spannmål och samlade på så vis in alla pengar som fanns i hela Egypten och Kanaan,+ och han lämnade pengarna till faraos skattkammare.
15 Med tiden tog pengarna slut för invånarna i Egypten och Kanaan, och alla egyptierna kom till Josef och sa: ”Ge oss mat! Ska du låta oss dö mitt framför ögonen på dig bara för att våra pengar är slut?”
16 Då sa Josef: ”Om pengarna är slut får ni komma hit med er boskap, så ska jag ge er mat i utbyte mot den.”
17 De lämnade sin boskap till Josef, och han gav dem mat i utbyte mot deras hästar, får, getter, kor och åsnor. Under hela det året fortsatte han att förse dem med mat i utbyte mot all deras boskap.
18 Det året gick, och året därpå kom de till honom och sa: ”Herre, vi måste säga som det är: Vi har redan gett alla våra pengar och all vår boskap till dig, herre. Det enda vi kan erbjuda dig är oss själva och vår mark.
19 Tänker du låta oss dö här och nu och låta vår mark ligga obrukad? Köp oss och vår mark! Vi blir faraos slavar och lämnar vår mark till honom, bara vi får mat. Ge oss säd att så, annars dör vi och landet blir övergivet.”
20 Så Josef köpte all mark i Egypten åt farao. Alla egyptier sålde sina åkrar, för svälten var mycket svår. Deras mark blev alltså faraos egendom.
21 Josef lät sedan en befallning gå ut till alla delar av Egypten om att folket skulle flytta in till städerna.+
22 Men han köpte inte prästernas mark,+ eftersom prästerna fick sin mat från farao. De kunde leva på det farao gav dem, så de behövde inte sälja sin mark.
23 Josef sa till folket: ”Nu har jag köpt er och er mark åt farao. Här får ni utsäde. Odla nu marken,
24 och när ni har bärgat skörden ska ni ge en femtedel till farao.+ Men resten kan ni behålla som utsäde och som mat till er och era barn och dem som bor under ert tak.”
25 De sa: ”Du har räddat våra liv.+ Visa oss välvilja så att vi kan bli slavar åt farao.”+
26 Josef utfärdade ett påbud som fortfarande gäller i Egypten: En femtedel ska gå till farao. Det var bara prästernas mark som inte blev faraos egendom.+
27 Israeliterna stannade kvar i Egypten, i Gosen.+ De slog sig ner där och fick många barn och blev med tiden ett stort folk.+
28 Jakob bodde i Egypten i 17 år, och han blev 147 år.+
29 När Israel insåg att han snart skulle dö+ kallade han på sin son Josef och sa: ”Det är en sak jag skulle vilja be dig om. Visa mig kärlek* och lojalitet. Lägg din hand under mitt lår* och lova att du inte begraver mig i Egypten.+
30 När jag har dött* ska du föra min kropp ut ur Egypten och begrava mig i mina förfäders grav.”+ Då sa Josef: ”Jag ska göra precis som du har sagt.”
31 Israel sa: ”Ge mig din ed.” Då svor han honom en ed.+ Sedan böjde sig Israel ner vid huvudändan av sängen och bad.+
Fotnoter
^ Ordagrant ”välsignade farao”.
^ Eller ”de som också bodde som invandrare på olika platser”.
^ Eller ”har bott som invandrare på olika platser”.
^ Ordagrant ”välsignade Jakob farao”.
^ Det verkar som att Rameses antingen var ett område i Gosen eller ett annat namn på Gosen.
^ Ordagrant ”bröd”.
^ Ordagrant ”inget bröd”.
^ Eller ”lojal kärlek”.
^ Tydligen en sed för att bekräfta en ed.
^ Ordagrant ”lägger mig ner hos mina fäder”.