Malta: I den grekiska texten står det Melịtē, och i flera hundra år har man menat att det syftar på den ö som numera är känd som Malta. När fartyget som Paulus reste med lämnade Knidos, som låg på Mindre Asiens sydvästra spets, tvingades det söderut av en stark vind och rundade Kreta på sydsidan. (Apg 27:7, 12, 13, 21) I Apg 27:27 sägs det att fartyget ”kastades ... av och an på Adriahavet”, som på Paulus tid omfattade ett större område än det som vi numera kallar Adriatiska havet. Det omfattade även Joniska havet och den del av Medelhavet som ligger öster om Sicilien och väster om Kreta. Det innefattade därmed även havet vid våra dagars Malta. (Se studienot till Apg 27:27.) Med tanke på Euroaquilos vindriktning (Apg 27:14) är det troligt att fartyget drev västerut och förliste på ön Malta, söder om Sicilien. Genom åren har forskare pekat ut flera olika öar som det Melịtē som Bibeln talar om. Enligt en teori handlar det om en ö som ligger nära Korfu utanför Greklands västkust. Ett annat förslag har sin grund i det grekiska ordet Melịtē och pekar ut ön Melite Illyrica, som nu heter Mljet och ligger i Adriatiska havet utanför Kroatiens kust. Men med tanke på hur resan beskrivs i Bibeln är det inte troligt att fartyget vände och seglade så långt norrut som till Korfu eller Mljet. (Se Tillägg B13.)

Lokalbefolkningen: Eller ”Folket som talade ett främmande språk”. En del äldre bibelöversättningar återger det grekiska ordet bạrbaros med ”barbarer”. Det är ett ljudhärmande (onomatopoetiskt) ord, och upprepningen ”bar bar” förmedlade tanken på stamning, babbel eller obegripligt tal. Ordet ”barbar” var ursprungligen grekernas beteckning för utlänningar som talade ett annat språk. På den tiden betecknade inte ordet en obildad, rå, ociviliserad människa, och det uttryckte inte någon känsla av förakt. Ordet bạrbaros betecknade helt enkelt icke-greker till skillnad från greker. En del judiska skribenter, däribland Josefus, räknade sig själva bland dem som omfattades av begreppet. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 187 [x, 1]; Contra Apionem [Mot Apion], I, 58 [11]) Romarna kallade sig själva barbarer tills de anammade den grekiska kulturen. Här används ordet om invånarna på Malta, som troligen talade puniska, ett språk som inte är besläktat med grekiskan. (Se studienot till Rom 1:14.)

medmänsklighet: Eller ”vänlighet”, ”människokärlek”. Det grekiska ordet filanthrōpịa betyder ordagrant ”människovänlighet”. Sådan vänlighet innefattar att ha uppriktigt intresse för andra människor och visa gästfrihet genom att sörja för deras behov och bekvämlighet. Som det framgår av den här versen kan människor visa den här egenskapen även innan de lär känna Jehova. Ett liknande exempel finns i Apg 27:3, där det besläktade ordet filanthrọ̄pōs beskriver hur officeren Julius behandlade Paulus. I Tit 3:4 används det grekiska ordet filanthrōpịa för att beskriva Jehovas känslor. Där återges det med ”kärlek till människor”.

en huggorm: I dag finns det inga huggormar på Malta. Men som den här skildringen visar så kände invånarna under det första århundradet till huggormar. Huggormarna kan ha utrotats från ön på grund av befolkningsökningen eller miljöförändringar genom åren.

Rättvisan: Grekiska: dịke. Syftar möjligen på den hämndgiriga rättvisans gudinna eller på rättvisan som ett abstrakt begrepp. I den grekiska mytologin är Dike också namnet på rättvisans gudinna. Man trodde att hon iakttog människors orättvisa handlingar och rapporterade dem till Zeus, så att de skyldiga kunde straffas. Invånarna på Malta kan därför ha tänkt att Paulus visserligen överlevde skeppsbrottet, men att den gudomliga rättvisan nu såg till att han blev straffad genom en huggorm.

Zeus söner: Grekiska: Diọskouroi. Zeus söner var i den grekiska och romerska mytologin Kastor och Polydeukes (Castor och Pollux). De var tvillingsöner till guden Zeus (Jupiter) och drottning Leda av Sparta. De ansågs bland annat vara sjömännens beskyddare som kunde rädda sjömän som var i fara ute på havet. Den här upplysningen om galjonsbilden på skeppet är ytterligare ett bevis för att skildringen skrevs av ett ögonvittne.

Syrakusa: En stad på Siciliens sydöstra kust med en fin hamn. Den heter i dag Siracusa. Enligt historikern Thukydides grundlades staden av korinthierna år 734 f.v.t. Flera av forntidens stora personligheter föddes i Syrakusa, till exempel matematikern Arkimedes. År 212 f.v.t. erövrades Syrakusa av romarna. (Se Tillägg B13.)

Puteoli: En viktig hamnstad sydöst om Rom som låg omkring 10 km västsydväst om Neapel. Är numera känd som Pozzuoli. Man kan än i dag se omfattande ruiner av en gammal pir där. Josefus omnämner platsen med dess gamla namn, Dikaiarkeia, och uppger att det fanns en judisk koloni där. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 328 [xii, 1]) Paulus kom till Puteoli omkring år 59 v.t. när han var på väg till Rom för att stå inför kejsaren. Fartyget kom från Regium (heter i dag Reggio di Calabria), en hamnstad på Italiens sydspets, mitt emot Sicilien, ca 32 mil sydsydöst om Puteoli. De kristna bröderna i Puteoli bad enträget Paulus och hans resesällskap att stanna hos dem en vecka. (Apg 28:14) Det visar att Paulus hade en viss frihet trots att han var fånge. (Se Tillägg B13.)

Sedan fortsatte vi mot Rom: Resan från Puteoli till Rom, som låg 245 km bort, kan ha tagit uppemot en vecka. Paulus och hans reskamrater reste tydligtvis från Puteoli till Capua, och därifrån kan de ha tagit vägen Via Appia de återstående 212 kilometerna till Rom. Via Appia var uppkallad efter Appius Claudius Caecus, en romersk censor som började bygga den år 312 f.v.t. Med tiden förband den Rom med hamnstaden Brundisium (det nutida Brindisi), porten mot öster. Stora delar av vägen var belagd med stora basaltblock. Vägens bredd varierade. Vissa sträckor var vägen knappt 3 m bred, och andra sträckor var den mer än 6 m bred. Men det grundläggande kravet var att vägen skulle vara tillräckligt bred för att två vagnar skulle kunna mötas. Från vissa platser längs vägen kunde man se Medelhavet. Vägen korsade Pontinska träsken, en sumpmark som fick en romersk skald att beklaga sig över myggorna och stanken. Man hade byggt en kanal längs vägen, så när vägen var översvämmad kunde man resa igenom området med kanalbåt. Strax norr om träskområdet låg Appius marknadsplats, omkring 65 km från Rom, och Tre värdshus, ett rastställe omkring 50 km från staden.

Appius marknadsplats: Eller ”Forum Appii”. Latin: Ạppii Fọrum. En marknadsplats ca 65 km sydöst om Rom. Platsen var en välkänd anhalt utmed den berömda romerska huvudvägen Via Appia, som gick från Rom till Brundisium (nutida Brindisi) via Capua. Både vägen och marknadsplatsen var uppkallade efter grundaren, Appius Claudius Caecus, som levde på 300- och 200-talet f.v.t. Eftersom de som reste från Rom brukade stanna till på den här platsen efter första resdagen blev den en livlig handelsstad. Platsen låg dessutom vid den norra änden av en kanal som gick längs vägen och som korsade Pontinska träsken. Det berättas att de resande om natten färdades på kanalen i pråmar dragna av mulor. Den romerske skalden Horatius berättar hur besvärlig resan var och beklagar sig över grodorna och myggen, och han skriver att Appius marknadsplats var full av ”sjömän och argsinta krogfolk”. (Satirer och epoder, 1959, s. 48) Men trots att platsen var så otrevlig stod bröderna från Rom där och väntade glada och förväntansfulla. De ville gärna följa Paulus och de andra den sista etappen av resan. I dag ligger den lilla byn Borgo Faiti utmed Via Appia på den plats där Foro Appio, eller Forum Appii, en gång låg. (Se Tillägg B13.)

Tre värdshus: Eller ”Tres Tabernae”. Latin: Tres Tabernas. Det här stället nämns också i andra gamla skrifter och låg vid Via Appia. Det låg ca 50 km sydöst om Rom och ca 15 km från Appius marknadsplats. Några få romerska lämningar är allt som finns kvar på platsen. (Se Tillägg B13.)

kejsaren: Se studienot till Apg 26:32.

sekten: Se studienot till Apg 24:5.

vittnade grundligt om Guds rike: Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienoter till Joh 1:7; Apg 1:8.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16)

budskapet om räddning från Gud: Eller ”det medel varigenom Gud räddar”, ”denna räddning från Gud”. Det grekiska ordet sōtẹ̄rion används inte bara om räddning, utan också om det medel som räddningen ges genom. (Lu 2:30; 3:6; fotnoter) I vidare bemärkelse kan det även innefatta budskapet om hur Gud kommer att rädda mänskligheten.

I vissa yngre grekiska handskrifter och i vissa äldre översättningar till andra språk står det här: ”Och när han hade sagt detta gick judarna sin väg under livligt diskuterande sinsemellan.” Dessa ord förekommer dock inte i de tidigaste och mest tillförlitliga handskrifterna och är tydligtvis ingen del av den ursprungliga texten till Apostlagärningarna. (Se Tillägg A3.)

Han stannade kvar i hela två år: Under den här tvåårsperioden skrev Paulus breven till efesierna (Ef 4:1; 6:20), filipperna (Flp 1:7, 12–14), kolosserna (Kol 4:18), Filemon (Flm 9) och tydligtvis också hebréerna. Det verkar som att Paulus frigavs från sin husarrest år 61 v.t., när han troligen fick sitt fall prövat, kanske inför kejsar Nero eller en av hans representanter, och förklarades oskyldig. Som man kan förvänta av Paulus var han fullt upptagen i sin tjänst även efter detta. Han kan då ha genomfört sin planerade resa till Spanien. (Rom 15:28) Klemens av Rom skrev (ca 95 v.t.) att Paulus ”nådde västerns gräns”, dvs. den västligaste delen av romarriket. (De apostoliska fäderna, 1992, s. 35, ”Clemens [första] brev till korinthierna”, 5:7) De tre brev som Paulus skrev efter sin frigivning (1 och 2 Timoteus och Titus) visar att han troligtvis besökte Efesos, Kreta, Makedonien, Miletos, Nikopolis och Troas. (1Ti 1:3; 2Ti 4:13, 20; Tit 1:5; 3:12) En del menar att det var i Nikopolis i Grekland som Paulus greps igen och att han omkring år 65 v.t. återigen satt fängslad i Rom. Men den gången visade Nero ingen nåd. Rom hade året innan härjats av en brand, och enligt den romerske historikern Tacitus hade Nero falskeligen anklagat de kristna för att ligga bakom branden. Nero hade sedan inlett en brutal förföljelsekampanj mot dem. I sitt andra och sista brev till Timoteus bad Paulus honom och Markus att komma snabbt, eftersom han trodde att han snart skulle avrättas. Under den tiden var Lukas och Onesiforos mycket modiga och riskerade sina liv för att besöka Paulus och uppmuntra honom. (2Ti 1:16, 17; 4:6–9, 11) Paulus blev troligen avrättad omkring år 65 v.t. Ända till sin död var Paulus ett enastående vittne om ”allt som Jesus gjorde och lärde”. (Apg 1:1)

utan att bli hindrad: Apostlagärningarna avslutas i en positiv ton. Trots att Paulus sitter i husarrest fortsätter han att öppet predika och undervisa. Inget kunde hindra att budskapet om riket spreds i Rom. Detta är en passande avslutning på Apostlagärningarna. Boken beskriver hur helig ande gav de första kristna kraft att påbörja historiens största predikokampanj: de goda nyheterna om Guds rike skulle spridas ”till jordens yttersta ände”. (Apg 1:8)

förkunnade: Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”förkunna som offentlig budbärare”. Det betonar sättet att förkunna: vanligen ett öppet, offentligt tillkännagivande, inte en predikan till en grupp. Guds rike var temat för förkunnandet. Uttrycket ”Guds rike” förekommer sex gånger i Apostlagärningarna. Första gången det förekommer är i Apg 1:3, där det står att Jesus berättade om Guds rike under de 40 dagarna mellan hans uppståndelse och himmelsfärd. Guds rike fortsatte att vara det tema som präglade apostlarnas predikoarbete. (Apg 8:12; 14:22; 19:8; 28:23)

modigt: Eller ”frimodigt”. Det grekiska ordet parrēsịa har återgetts med ”frimodiga” i Apg 4:13. Det här substantivet och det besläktade verbet parrēsiạzomai, som ofta återges med ”tala modigt (med frimodighet)”, förekommer många gånger i Apostlagärningarna. Från början till slutet av Lukas skildring är det tydligt att mod var något som kännetecknade de första kristnas predikoarbete. (Apg 4:29, 31; 9:27, 28; 13:46; 14:3; 18:26; 19:8; 26:26)