Kriget tog slut 1945, men efterkrigstiden var inte lätt den heller. Vi var tyskar, så vi deporterades från Tjeckoslovakien till Tyskland, där städerna var sönderbombade och människorna utfattiga. Ibland stod mina mostrar i kö hela natten bara för att få lite mat. Andra gånger gick vi ut i skogen och plockade björnbär och svamp som vi bytte mot bröd. Det var så ont om mat att folk stal husdjur för att ha någonting att äta. Många gånger gick vi och lade oss hungriga.

 Mormor och morfar var katoliker, men vi hade ingen bibel. Prästen tyckte att det räckte att församlingsmedlemmarna var med och lyssnade vid mässan, så han vägrade sälja en bibel till morfar. Det gjorde att morfar hade många obesvarade frågor om Gud.

 När jag var sju år kom två Jehovas vittnen och besökte oss. De använde Bibeln för att svara på morfars frågor om bland annat treenigheten, ett brinnande helvete och vad som händer när man dör. Han tyckte att Bibelns svar var enkla och tydliga och blev övertygad om att han hade hittat sanningen. Efter det började hela familjen studera Bibeln tillsammans med ett par som var Jehovas vittnen.

 Redan när jag var liten började jag älska Jehova. Jag tyckte om att läsa om missionärer som tjänade Jehova i avlägsna länder. Jag undrade: Hur ser deras liv ut? Hur är det att predika för människor som aldrig hört talas om Jehova?

 När jag var 12 år bestämde jag mig för att bli missionär, och jag började arbeta på att nå det målet. Det första jag gjorde var att anstränga mig för att bli en flitig förkunnare. Sedan blev jag döpt den 12 december 1954, och lite senare började jag som pionjär. Så nu var jag på god väg att nå mitt mål.

 Jag visste att jag behövde kunna engelska för att gå Gileadskolan, så jag ansträngde mig hårt för att lära mig det. Jag tänkte att jag kunde öva genom att prata med amerikanska soldater som var stationerade i Tyskland. En dag gick jag fram till en soldat och sa: ”Jag är Kristus.” Han tittade på mig och sa vänligt: ”Jag tror att du egentligen ville säga: ’Jag är kristen.’” Jag var inte så duktig på engelska som jag trodde.

 När jag var lite över 20 flyttade jag till England. På förmiddagarna jobbade jag som barnflicka hos en familj som var Jehovas vittnen, och på eftermiddagarna gick jag i tjänsten från dörr till dörr. Det gav mig många tillfällen att öva på min engelska. Efter ett år i England var min engelska avsevärt mycket bättre än den varit tidigare.

 Jag återvände till Tyskland, och i oktober 1966 började jag som specialpionjär i Mechernich. Men människorna på distriktet var lika ogästvänliga som klimatet. Vi blev aldrig inbjudna, inte ens när det var minusgrader ute. Många gånger bad jag till Jehova: ”Om jag får bli missionär någon gång, så snälla, låt mig komma till ett varmt land.”

 När jag hade varit specialpionjär i bara några månader uppfyllde Jehova min allra högsta önskan. Jag blev inbjuden till Gileadskolan, och vi i den 44:e klassen tog examen den 10 september 1967. Var skulle jag hamna? I det vackra, tropiska landet Nicaragua i Centralamerika. Missionärerna som redan var där välkomnade mig och de tre andra systrarna med öppna armar. Jag kände det som aposteln Paulus som ”tackade … Gud och kände sig mycket uppmuntrad” när bröderna kom för att möta honom. (Apostlagärningarna 28:15)

 Mitt distrikt var den lugna staden León, och jag bestämde mig för att lära mig spanska så fort jag bara kunde. Men även om jag studerade språket elva timmar om dagen i två månader var det verkligen inte lätt för mig.

 Jag kommer ihåg en dag när kvinnan som jag besökte erbjöd mig en fresco (en fruktdrink). Och jag trodde att jag svarade att jag bara kunde dricka filtrerat vatten. Men kvinnan såg väldigt fundersam ut. Några dagar senare fick jag reda på att jag på min dåliga spanska hade sagt till henne att jag bara kunde dricka heligt vatten. Lyckligtvis blev min spanska bättre med tiden.

 Jag ledde ofta bibelstudier med hela familjer. Och eftersom jag kände mig trygg i León tyckte jag om att ha mina bibelstudier på kvällarna, ibland så sent som till klockan tio på kvällen. Jag visste vad nästan alla i staden hette, och på vägen hem brukade jag småprata med vänliga grannar som satt utanför huset i sina gungstolar och njöt av den svala kvällsbrisen.

 Flera av dem som jag studerade Bibeln med i León tog emot sanningen. En av dem var Nubia, som var mamma till åtta små pojkar. Vi studerade fram till dess att jag flyttades till Managua 1976. I 18 år visste jag inte hur det hade gått för Nubia och hennes barn. Men sedan var jag tillbaka i León för att vara med på en sammankomst. Under pausen blev jag omringad av en grupp unga män – Nubias pojkar! Jag blev överlycklig när jag förstod att Nubia hade lyckats få med alla sina söner i sanningen.

 I slutet på 70-talet bröt det ut politiska oroligheter i hela Nicaragua, men vi fortsatte gå i tjänsten så gott vi kunde. På mitt distrikt i Masaya lite söder om Managua var det ofta demonstrationer och beväpnade upplopp. En kväll när vi var på möte på Rikets sal började sandinister och militärer att skjuta på varandra, så vi var tvungna att lägga oss ner på golvet och ta skydd. a

 En annan dag när jag var ute i tjänsten sprang jag på en maskerad sandinist som sköt på en soldat. Jag försökte fly, men fler maskerade män dök upp. Jag sprang runt hörnet, men jag kunde inte ta mig därifrån. Då kom militärhelikoptrar, och det flög kulor från alla håll. Helt oväntat öppnade en man sin ytterdörr och drog in mig i säkerhet. Jag kände att Jehova hade räddat mig.

 Jag var i Masaya till den 20 mars 1982. Den dagen glömmer jag aldrig. Tidigt på morgonen när mina fem missionärskamrater och jag satte oss ner för att äta frukost såg vi en grupp sandinister med maskingevär som tog sig in på baksidan av missionärshemmet. De stormade in i matsalen, och en av dem röt: ”Ni har en timme på er att packa var sin resväska, och sedan följer ni med oss!”

 Soldaterna tog oss till en gård där vi blev inlåsta i flera timmar. Sedan satte de fyra av oss i en minibuss och körde oss till Costa Rica, och vi blev utvisade ur landet. Med tiden blev sammanlagt 21 missionärer utvisade.

 Vännerna i Costa Rica tog hand om oss, och nästa dag kom vi till avdelningskontoret i San José. Men vi var inte där särskilt länge. Ungefär tio dagar senare var åtta av oss på väg mot våra nya missionärsdistrikt i Honduras.

 Jag skickades till Tegucigalpa i Honduras. När jag kom dit fanns det bara en församling där, men när jag flyttade därifrån efter 33 år fanns det åtta församlingar. Tråkigt nog blev våldet i Tegucigalpa bara värre och värre under tiden jag bodde där. Det fanns så många tjuvar, och jag blev rånad flera gånger. Och det hände att jag blev stoppad på gatan av gängmedlemmar som krävde att jag skulle ge dem pengar, eller ”krigsskatt” som de kallade det. Jag brukade säga till dem: ”Jag har någonting mycket mer värdefullt än pengar.” Sedan gav jag dem ett vikblad eller en tidskrift, och då brukade de låta mig gå.

 Men de flesta människorna i Tegucigalpa var snälla och vänliga, och jag fick hjälpa några av dem att komma med i sanningen. Jag kommer till exempel ihåg en kvinna som jag studerade med som hette Betty. Hon verkade göra framsteg i sanningen ända tills en dag när hon berättade för mig att hon skulle gå med i en evangelisk kyrka. Jag blev förstås besviken, men två år senare blev jag väldigt glad när Betty lämnade kyrkan och ville studera Bibeln med mig igen. Varför gjorde hon det? Hon saknade kärleken som hon kände i församlingen. (Johannes 13:34, 35) Hon sa: ”Alla är välkomna på era möten, oavsett om man är rik eller fattig. Ni är annorlunda.” Så småningom blev hon döpt.

 Jag flyttades till Panama när missionärshemmet i Tegucigalpa stängdes 2014. Nu bor jag på ett missionärshem tillsammans med fyra andra äldre missionärer.

 Jag har varit missionär i 55 år nu. På grund av hälsoproblem kan jag inte göra lika mycket nu som jag gjorde förr, men Jehova hjälper mig att fortsätta hålla i gång i tjänsten och undervisa andra om honom.

 Skulle jag ha kunnat ägna mitt liv åt någonting helt annat? Ja, självklart. Men tänk på alla välsignelser jag hade gått miste om. Jag har hjälpt mer än 50 personer att komma med i sanningen, och de är som mina egna barn. Och dessutom har jag lärt känna många andra fina vänner. Förutom den här stora ”familjen”, har jag också fått mycket kärlek och stöd från min moster Steffi, som bor i Tyskland.

 Även om jag aldrig gifte mig har jag aldrig känt mig ensam. Jehova har varit med mig, och jag har fått nära vänner. En av dem är Marguerite Foster, som var min missionärskamrat i 17 år. Vi har haft många trevliga stunder i tjänsten tillsammans, och vi är fortfarande nära vänner. (Ordspråksboken 18:24)

 Min största glädje är att jag vet att jag har använt mitt liv på det allra bästa sättet. Jag har gett Jehova mitt allt. Jag fick leva min barndomsdröm, och jag har haft många spännande upplevelser längs vägen. Jag har varit lycklig på riktigt, och jag ser fram emot att få tjäna Jehova evigheten igenom.