Cecil var en jordnära broder som verkligen brydde sig om andra. Det som han, mamma och andra fina bröder och systrar i församlingen gjorde gav mig ”motivation att göra det som gläder” Jehova och ge honom mitt bästa. (Filipperna 2:13) Men nu skulle jag vilja berätta lite om mitt liv.

 Jag föddes 1943. Mina föräldrar bodde på en gård nära kuststaden Bundaberg, som ligger i ett område i Queensland i Australien där man odlar sockerrör. Människorna där brukade åka in till staden på lördagskvällarna, och det var en sådan kväll 1939 som mina föräldrar träffade två pionjärer (Jehovas vittnen som använder större delen av sin tid till att förkunna) som pratade med dem om Bibeln. Mina föräldrar tyckte mycket om det som de fick höra, och med tiden blev de Jehovas vittnen. Så både jag och min syster växte upp i en troende familj. Men när jag bara var sju år hände något fruktansvärt. Pappa dog i en olycka i hemmet, och jag kände mig helt chockad. Jag minns honom som en man som arbetade hårt och hade humor. Jag längtar efter att få träffa honom igen när han uppväcks och lära känna honom ordentligt! (Apostlagärningarna 24:15)

 Mamma var väldigt klok och snäll. Jag och min syster kunde uttrycka oss fritt och berätta vad vi tyckte om och inte tyckte om. Men när det gällde bibliska principer och att tjäna Jehova vek hon inte en tum. Vi gick regelbundet på mötena, och hon sa att jag och Jean inte skulle vara så mycket med barn som inte var vittnen efter skolan. (1 Korinthierna 15:33) När jag tänker tillbaka uppskattar jag verkligen att hon var så principfast.

 Mamma förkunnade entusiastiskt, och hon var ofta feriepionjär (det som nu kallas hjälppionjär). Jag kommer ihåg att hon regelbundet åkte till mer än 50 familjer för att lämna tidskrifterna Vakna! och Vakttornet. Hela livet hade hon en önskan att hjälpa människor som var intresserade av sanningen, även när hon blev äldre och förlorade krafterna. Hon älskade människor och speciellt oss barn, och det gjorde att vi älskade henne och ville vara som hon. År 1958, när jag var 14, överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt.

 Inte långt därefter blev en broder i vår församling som hette Rudolf också döpt. Han var i 20-årsåldern och kom från Tyskland. På lördagsmorgnarna brukade han och jag förkunna för människor som satt och väntade i sina bilar på någon familjemedlem som var inne och handlade.

 Rudolf brann för tjänsten, och han frågade om jag ville vara feriepionjär med honom under skolloven. En gång när vi var feriepionjärer var vi sex veckor i en stad som heter Gladstone, som ligger cirka 19 mil norr om Bundaberg. Rudolf kändes som en storebror för mig. Sättet han hjälpte mig på och glädjen jag kände i tjänsten gjorde att jag ville börja som reguljär pionjär. Och det gjorde jag när jag var 16. Jag bestämde mig för att vara i heltidstjänsten resten av mitt liv.

 Mitt första pionjärförordnande var i Mackay, en kuststad som ligger norr om Bundaberg och inte långt från Stora barriärrevet. Omkring ett år senare, när jag var 17, blev jag förordnad som specialpionjär a i Australiens glesbebyggda outback. Min pionjärkompis var en smord broder som hette Bennett (Ben) Brickell, och han var mer än 30 år äldre än jag. b Det var en förmån att få samarbeta med den här erfarne pionjären. Han var verkligen en pionjär med stort P!

 Vårt distrikt i nordvästra Queensland låg i ett område som gränsade till Carpentariaviken. På den tiden var Ben och jag de enda vittnena i det här glesbefolkade området. Ibland tog det flera timmar att köra från det ena huset till det andra. Under de här långa, dammiga bilresorna berättade Ben ofta om sådant han hade varit med om i tjänsten. Han berättade bland annat om när han förkunnade med högtalarbilar c under andra världskriget, när Jehovas vittnens arbete i Australien var förbjudet.

 Efter en heldag i tjänsten brukade vi campa på ett lämpligt ställe längs vägen. d Vi samlade ved och gjorde upp en eld som vi lagade mat över. Jag lade ett vattentätt liggunderlag och en kudde på marken, och sedan bäddade jag ner mig under en filt för natten. Jag kommer fortfarande ihåg den vördnad jag kände för Jehova när jag tittade upp mot stjärnhimlen utan några ljusföroreningar som förstörde vyn.

 Det här området var så avlägset att det kunde bli livsfarligt om man fick problem med bilen. En gång gick en hjulaxel sönder på bilen. Det var en fruktansvärt varm dag, och vi hade inte så mycket vatten. Ben liftade med en bil till staden Cloncurry för att få tag på en ny hjulaxel. Jag stannade vid bilen i nästan tre dagar. Några bilar körde förbi varje dag, och då fick jag lite vatten. En man gav mig också en tummad bok och sa: ”Läs den! Den kan hjälpa dig.” Jag blev ganska överraskad när jag slog upp den och förstod att den inte var utgiven av vår organisation men ändå innehöll berättelser om Jehovas vittnen i nazisternas koncentrationsläger.

 Ben och jag var pionjärer ihop i nästan ett år. Det sista han sa till mig innan vi skildes åt var: ”Broder, kämpa på!” Bens hängivenhet för Jehova och hans entusiasm gjorde mig ännu mer besluten att fortsätta i heltidstjänsten.

 Efter att jag hade varit pionjär i det här glesbebyggda området i några år fick jag börja som kretstillsyningsman. Jag fick hand om en krets som bestod av några församlingar och isolerade grupper, och så åkte jag till dem och var hos dem en vecka i taget. Med åren hann jag besöka fyra kretsar. Jag var i församlingar i Queensland och New South Wales. Men 1971 hände något oväntat och väldigt trevligt. Jag blev inbjuden till Gileadskolans 51:a klass och fick gå Jehovas vittnens missionärsskola i New York. I fem månader fick jag studera Bibeln på djupet och umgås med andra fina elever, och utbildningen och lärarna hjälpte mig att bli redo för nästa uppdrag: missionärstjänst i Taiwan.

 Nio från vår klass blev skickade till Taiwan, och en av dem var Ian Brown från Nya Zeeland. Han blev min missionärskompis. Vi visste praktiskt taget ingenting om Taiwan. Vi visste inte ens var det låg innan vi tittade på en karta.

 Jag kan inte tänka mig en större kontrast än mellan de avlägsna områdena i Queensland och Taiwan! Den första stora utmaningen var språket, kinesiska. Rätt länge kunde jag inte förstå vad som sades på mötena, där vi får lära oss så mycket som kan bygga upp vår tro. Och jag kunde inte heller kommunicera så bra med mina bröder och systrar. Så då gick det upp för Ian och mig varför vi behövde lära oss så mycket på Gilead och hur värdefullt det var i den situation vi var i. Det vi hade lärt oss på Gilead, vårt personliga studium och många uppriktiga böner hjälpte oss att fortsätta kämpa på. Och även om vi inte kunde kommunicera så bra med bröderna och systrarna i Taiwan blev vi uppmuntrade av den kärlek de hade till oss och Jehova.

 När vi missionärer hade kommit till Taiwan fick vi en intensivkurs i kinesiska. Vår lärare var en syster från Australien som hette Kathleen Logan, e och hon hade gått Gileadskolans 25:e klass. Vi var helt fokuserade på att lära oss kinesiska. Hon sa att vi skulle försöka praktisera det vi fick lära oss så fort som möjligt. Innan Ian och jag gick ut i tjänsten första gången hade vi lärt oss en kort inledning. På väg till distriktet pratade vi om vem som skulle ringa på första dörren. Jag var äldre än Ian, så jag skojade med honom och sa att jag fick bestämma att han skulle börja. Den som öppnade var en elegant kinesisk herre. Han lyssnade tålmodigt på Ians blandning av kinesiska och engelska. Vi höll på att tappa hakan när han sedan frågade oss vad vi ville på perfekt engelska! Vi pratade en stund, och i slutet av vårt samtal uppmuntrade han oss att kämpa på. Det han sa påminde mig om det Ben hade sagt till mig.

 I vårt distrikt ingick en stor del av huvudstaden, Taipei. Det var nästan ingen som hade hört om sanningen där, för det fanns inte så många vittnen där då. Ian och jag satte i gång med att förkunna, och vi lämnade ofta hundratals tidskrifter varje månad. Vi ska inte sticka under stol med att en del bara tog tidskrifterna för att förstå vilka vi var och vad vi försökte säga! Men vi gjorde vårt bästa för att så sanningsfrön där, och vi var säkra på att de skulle slå rot hos dem som hade rätt inställning.

 Under den här tiden blev jag vän med en syster från Taiwan som hette Wen-hwa. Hon älskade sanningen och ville att fler taiwaneser skulle förstå Bibeln. Så hon hjälpte många missionärer, bland annat mig, att bli bättre på kinesiska. Jag började älska den här underbara kvinnan, och vi gifte oss 1974.

 Wen-hwa hjälpte oss missionärer att bli bättre i tjänsten. Hon hjälpte oss att förstå traditionerna och tänkesättet i Taiwan, och det blev en nyckel för oss att uttrycka oss bättre på kinesiska. Hon hjälpte oss också att anpassa våra inledningar i tjänsten, eftersom vi för det mesta förkunnade för buddhister och taoister. Många höll på med förfädersdyrkan, och de flesta hade aldrig läst eller ens sett en bibel. Så i våra inledningar fokuserade vi på Skaparen, att hans namn är Jehova och varför vi kan vara säkra på att han finns på riktigt. Om en jordbrukare eller fiskare till exempel sa: ”Vi är beroende av himlen för att få mat”, kunde vi säga: ”Vem är det som ger oss all mat? Är det inte en Gud som är allsmäktig, som har skapat allting och som är värd att få vår tillbedjan?”

 Med tiden gav våra ansträngningar resultat, och många som hade rätt inställning började ta emot sanningen. Några av dem som vi studerade med ansträngde sig för att överge falska läror som de hade trott på i många år och att sluta med traditioner som Jehova inte godkänner. Men de lyckades med hjälp från missionärer och taiwanesiska vänner, och deras liv blev så mycket bättre. (Johannes 8:32) Många bröder fick senare ansvarsuppgifter i församlingen. Och flera bröder och systrar började i heltidstjänsten, bland annat några som kom till Betel.

 År 1976 blev jag medlem av avdelningskontorets kommitté i Taiwan, men jag var fortfarande förordnad som missionär på fältet. År 1981 fick Wen-hwa och jag börja på Betel, och jag fortsatte som medlem av avdelningskontorets kommitté i många år. Jag har varit i heltidstjänsten i över 60 år nu. Mer än 50 av de åren har jag varit i Taiwan, och jag och min fru har varit gifta i nästan 50 år. Min missionärskompis och vän Ian Brown var kvar i Taiwan och fortsatte i heltidstjänsten tills han gick bort 2013.

 Wen-hwa och jag försöker göra vårt bästa på Betel, i vår kinesiska församling och i tjänsten. Vi tackar Jehova för allt vi får göra. Han gav mig motivation och styrka att tjäna honom av hela mitt hjärta när jag var yngre, och han fortsätter att styrka både mig och Wen-hwa nu när vi är äldre.