Sexuellt övervåld mot barn — de hemliga såren
”Jag hatar mig själv. Jag tänker alltid att jag borde ha sagt eller gjort något för att hindra det. Jag känner mig så smutsig.” — Ann.
”Jag känner mig fjärmad från andra människor. Jag brottas ofta med känslor av hopplöshet och förtvivlan. Ibland vill jag bara dö.” — Jill.
”SEXUELLT övervåld är ... ett förkrossande, förödande och förödmjukande övergrepp mot ett barns sinne, själ och kropp. ... Övergreppet genomsyrar hela ens väsen”, förklarar Beverly Engel i sin bok The Right to Innocence (Rätten till oskuld).
Alla reagerar naturligtvis inte på samma sätt på övergrepp. * Barn har olika personligheter, förmågor och känslomässiga resurser. Mycket beror också på barnets förhållande till förövaren, övervåldets art, hur länge det varade, barnets ålder och andra faktorer. Om förhållandet uppdagas och barnet får kärleksfull hjälp av någon vuxen, kan skadorna ofta begränsas till ett minimum. Många offer får emellertid djupa känslomässiga sår.
Varför det är så förödande
Bibeln hjälper oss att förstå varför de känslomässiga skadorna kan bli så omfattande. I Predikaren 7:8 (NW) sägs det: ”Blott och bart förtryck kan få en vis att handla som en galning.” Om detta är sant när det gäller vuxna, är det lätt att föreställa sig vilka förödande konsekvenser ett sådant brutalt ”förtryck” kan få på ett litet barn — i synnerhet om förövaren är en förälder som barnet litar på. De första levnadsåren är ju trots allt avgörande för ett barns känslomässiga och andliga utveckling. (2 Timoteus 3:15) Det är under dessa tidiga år som ett barn börjar utveckla moraliska värderingar och en känsla av egenvärde. Genom bindningen till föräldrarna får ett barn också lära sig vad kärlek och tillit vill säga. — Psalm 22:10.
”Hos barn som utsatts för sexuella övergrepp blir denna tillitsskapande process störd”, förklarar dr J. Patrick Gannon. Förövaren sviker barnets förtroende; han berövar det varje spår av trygghet, integritet och självaktning och använder det som ett medel att tillfredsställa sina egna själviska böjelser. * Små barn förstår inte innebörden i de omoraliska handlingar som påtvingas dem, men de upplever dem nästan alltid som uppslitande, skrämmande och förödmjukande.
Att förgripa sig på ett barn har därför betecknats som ”det yttersta sveket”. Man kommer osökt att tänka på Jesu fråga: ”Vilken är den man bland er, vars son ber om bröd — inte skulle han väl då räcka honom en sten?” (Matteus 7:9) Men den som begår en sådan handling ger inte barnet den kärlek och tillgivenhet som det så väl behöver, utan den grymmaste ”sten” man kan tänka sig — sexuellt övervåld.
Varför såren är så svårläkta
I Ordspråksboken 22:6 (NW) sägs det: ”Uppfostra en pojke enligt vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” Ja, det inflytande som föräldrar utövar på sina barn kan bestå livet ut. Men hur blir det om en flicka uppfostras att tro att hon är oförmögen att värja sig mot sexuella övergrepp? Att hon måste utföra perversa handlingar för att få den vuxnes ”kärlek” och att hon själv är värdelös och smutsig? Skulle det inte kunna leda till ett livslångt destruktivt beteende? Att någon utsatts för sexuellt övervåld i barndomen är visserligen inte någon ursäkt för ett otillbörligt uppförande i vuxenlivet, men det kan ändå förklara varför personer som utsatts för sådana övergrepp ofta känner eller handlar på ett visst sätt.
Många offer uppvisar en rad olika symptom, däribland depression. Somliga brottas också med ihållande och ibland förkrossande känslor av skuld, skam och vrede. Andra offer lider av känslokyla, oförmåga att uttrycka eller ens känna sinnesrörelse. Bristande självaktning och vanmaktskänslor drabbar också många. Sally, som utsattes för upprepade övergrepp från sin farbror, berättar: ”Varje gång han antastade mig kände jag mig maktlös och tom inombords, lamslagen, känslokall, förvirrad. Varför hände detta mig?” Psykologen Cynthia Tower förklarar: ”Undersökningar visar att personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn ofta fortsätter att uppleva sig själva som offer livet ut.” En sådan kvinna kanske gifter sig med en man som misshandlar henne; hon kanske utstrålar hjälplöshet och sårbarhet eller är oförmögen att försvara sig när hon blir hotad.
Under normala förhållanden har barn omkring tolv år på sig att förbereda sig för de känslor som väcks till liv under puberteten. Men när otuktiga handlingar påtvingas en ung flicka, kan hon bli överväldigad av de känslor som dessa uppväcker. Enligt en undersökning kan sådana upplevelser hämma hennes förmåga att känna tillfredsställelse i det äktenskapliga umgänget senare i livet. Så var det för Linda. Hon säger: ”Den sexuella sidan av äktenskapet är mitt största problem. Jag får en fasansfull känsla av att det är min far som ligger där, och jag blir alldeles panikslagen.” Andra kan reagera precis tvärtom och utvecklar tvångsmässiga omoraliska böjelser. ”Jag levde ett mycket lösaktigt liv. Det gick så långt att jag hade sexuellt umgänge med helt främmande män”, erkänner Jill.
Personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn kan också ha svårt att upprätthålla sunda relationer till andra. Somliga kan helt enkelt inte ha att göra med män eller myndighetspersoner. Andra saboterar sitt äktenskap och eventuella vänskapsförhållanden genom att bli ovettiga och dominerande. Åter andra försöker undvika nära relationer helt och hållet.
Det finns till och med personer som kanaliserar sina destruktiva känslor mot sig själva. ”Jag hatade min egen kropp därför att den hade låtit sig stimuleras av övergreppet”, erkänner Reba. Tragiskt nog är sådana företeelser som ätandestörningar *, ”arbetsnarkomani”, alkohol- och drogmissbruk mycket vanliga bland sådana personer — på grund av deras desperata försök att döva sina känslor. Somliga kan också försöka agera ut sitt självförakt på mer direkta sätt. ”Jag har skurit mig själv, kört fingernaglarna djupt in i armarna, bränt mig själv”, tillägger Reba. ”Jag tyckte att jag förtjänade att bli illa behandlad.”
Man bör emellertid inte dra den förhastade slutsatsen att alla som känner det så eller uppför sig på detta sätt nödvändigtvis har utsatts för sexuella övergrepp. Andra fysiska eller känslomässiga faktorer kan också vara inbegripna. Experter hävdar till exempel att liknande symptom är vanliga bland personer som vuxit upp i problemfamiljer — där deras föräldrar har misshandlat dem, förringat dem, förödmjukat dem och ignorerat deras fysiska behov eller där föräldrarna missbrukat alkohol eller narkotika.
Andliga men
De mest försåtliga verkningarna av sexuella övergrepp är de skador de kan vålla i andligt avseende. Sexuellt övervåld är en ”förorening av kött och ande”. (2 Korintierna 7:1) Genom att utsätta ett barn för perversa handlingar, kränka dess fysiska och moraliska integritet och svika dess förtroende förorenar förövaren barnets ande eller förhärskande sinnestillstånd. Detta kan längre fram hämma individens moraliska och andliga utveckling.
Pia Mellody skriver i sin bok Facing Codependence, som handlar om sjukdomar orsakade av intensiva emotionella reaktioner: ”Varje allvarligt [sexuellt] övergrepp ... är också ett andligt övergrepp, eftersom det rubbar barnets tillit till en högre makt [Gud].” En kristen kvinna vid namn Ellen säger till exempel: ”Hur skulle jag kunna betrakta Jehova som en Fader, när jag föreställer mig en jordisk far som en elak och hetlevrad person?” Ett annat offer för sexuellt övervåld, Terry, säger: ”Jag har aldrig kunnat tänka mig Jehova som en Fader. Som Gud, Herre, Suverän och Skapare, ja — men inte som Fader!”
Sådana individer behöver inte vara andligt svaga eller ha bristande tro. Deras ihärdiga ansträngningar att följa bibelns principer vittnar tvärtom om andlig styrka! Men det är lätt att föreställa sig hur somliga kan känna det när de läser sådana bibelställen som Psalm 103:13 (NW), där det sägs: ”Som en far visar barmhärtighet mot sina söner, har Jehova visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom.” Somliga fattar detta rent intelligensmässigt, men eftersom de inte har en sund syn på fadersrollen, kan det vara svårt för dem att ge känslomässig respons!
Somliga kan också ha svårt att känna sig som ”ett litet barn” inför Gud — sårbara, ödmjuka och tillitsfulla. De kanske försöker dölja sina verkliga känslor för Gud när de ber till honom. (Markus 10:15) De kan tveka att på sig själva tillämpa Davids ord i Psalm 62:8, 9: ”Hos Gud är min frälsning och min ära, min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. Förtrösta på honom alltid, du folk, utgjut för honom era hjärtan. Gud är vår tillflykt.” Känslor av skuld och värdelöshet kan rentav underminera deras tro. Som en kvinna sade: ”Jag tror verkligen på Jehovas rike. Men jag tycker egentligen inte att jag är god nog att få vara med där.”
Alla offer för sexuellt övervåld känner det naturligtvis inte på samma sätt. Somliga har kommit att lära känna Jehova som en kärleksfull Fader och har inga som helst problem med sina relationer till honom. Om du har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn, kan det emellertid vara till stor hjälp för dig att urskilja på vilket sätt detta har påverkat ditt liv. Somliga kanske hellre vill låta saken bero, men om det förefaller som om du fått betydande men av dina plågsamma upplevelser, fatta då mod. Dina sår kan läkas!
^ § 5 Vårt dryftande avser i första hand det som bibeln kallar por·néi·a, dvs. otukt. (1 Korintierna 6:9; jämför 3 Moseboken 18:6—22.) Det inbegriper alla former av omoraliska sexuella förbindelser. Andra perversiteter, till exempel exhibitionism, skopofili (önskan att se på när andra har samlag) och exponering för pornografiska alster, kan emellertid också ge ett barn emotionella skador.
^ § 8 Eftersom barn har en benägenhet att lita på vuxna, utgör sexuellt övervåld från en förtrogen släkting, ett äldre syskon, en vän till familjen eller till och med en främling ett förödande svek mot barnets förtroende.
^ § 15 Se Vakna! för 22 december 1990.