Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Från ett olyckligt till ett lyckligt liv

Från ett olyckligt till ett lyckligt liv

Från ett olyckligt till ett lyckligt liv

BERÄTTAT AV VICENTE GONZÁLEZ

När grannarna fick veta att jag hade skjutit mig själv fyra gånger utan att dö började de kalla mig Stålmannen. Men jag var verkligen ingen stålman. Jag skall berätta varför jag försökte ta livet av mig.

JAG föddes 1951 i Guayaquil i Ecuador. Mina föräldrar hade nio barn. Vi bodde vid havet i ett område som kallades Las Invasiones, ockupanternas plats. Fattiga familjer hade olagligt ”ockuperat” området och byggt hus med bambuväggar och tak av korrugerad plåt. Eftersom husen var byggda på sankmark och i mangroveträsk stod de på träpålar. Vi hade inte tillgång till elektricitet. Vi lagade vår mat på en koleldad spis, och för att få tag på dricksvatten fick vi gå en kilometer i vardera riktningen.

Mina syskon började tidigt arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning. Jag hade hoppat av skolan, men när jag var 16 år fick jag arbete som springpojke på en fabrik. Jag och mina kamrater började dricka mycket och leva omoraliskt. När jag fick dåligt samvete gick jag bara och biktade mig. ”Min son, du har avgett en god bekännelse”, sade prästen innan han skickade i väg mig utan att ha gett mig någon andlig hjälp. Så jag fortsatte helt enkelt att leva på samma sätt. Men till sist kändes det meningslöst att synda och bekänna om vartannat, så jag slutade gå i kyrkan. Vid den här tiden började jag bli medveten om de sociala klyftorna i samhället. Den fattiga majoriteten kämpade för att hanka sig fram, medan den rika minoriteten levde i lyx. Allt kändes meningslöst. Jag tyckte inte att det fanns någon framtid eller någon mening med livet.

Men så en dag upptäckte jag att fyra av mina systrar läste litteratur utgiven av Jehovas vittnen, och jag började också läsa den. Jag fastnade i synnerhet för boken Sanningen som leder till evigt liv. Den förklarade på ett logiskt sätt många bibliska ämnen. Jag minns att jag sade till mig själv: ”Det här är sanningen!” Men under de följande 15 åren skulle jag upptäcka att det var betydligt svårare att leva enligt sanningen.

När jag var 22 fick jag arbete på en bank. En dag visade en av mina arbetskamrater hur han i hemlighet ”lånade” pengar från banken och betalade tillbaka ”lånet” lite längre fram. Jag började också ge mig själv ”lån” och fortsatte med det tills jag hade tagit så mycket att jag inte längre kunde dölja mitt brott. Jag blev desperat, eftersom jag trodde att jag aldrig skulle kunna betala tillbaka pengarna. Jag bestämde mig för att bekänna och sedan ta mitt liv som en extrem form av botgöring.

Först skrev jag ett brev till banken. Sedan köpte jag en finkalibrig pistol, gick till en avskild plats på stranden och sköt mig själv två gånger i huvudet och två gånger i bröstet. Jag blev allvarligt skadad, men jag dog inte. En cyklist hittade mig och såg till att jag snabbt kom till sjukhus. När jag hade återhämtat mig blev jag åtalad för stöld och sattes i fängelse. Nu hade jag hamnat i brottsregistret, och därför kände jag mig skamsen och deprimerad när jag kom ut ur fängelset. Grannarna började kalla mig Stålmannen, eftersom jag hade överlevt fyra kulor.

En möjlighet till förändring

Vid den här tiden fick jag besök av Paul Sánchez, ett Jehovas vittne som var missionär. Det första jag lade märke till var hans stora leende. Paul var en så glad och positiv människa att jag tackade ja till hans erbjudande att studera Bibeln. Jag tänkte: Han kanske kan hjälpa mig att bli lycklig och få en mening med mitt liv.

Paul hjälpte mig att förstå vad som är Guds vilja med mänskligheten och att de som älskar och lyder honom kommer att få leva i ett framtida paradis på jorden. (Psalm 37:29) Jag fick också lära mig att Gud inte är upphovet till orättvisorna och fattigdomen på jorden. Det är i stället ett resultat av att människan har gjort uppror mot Gud. (5 Moseboken 32:4, 5) Dessa sanningar innebar en sådan lättnad för mig. Men att ändra min personlighet var mycket svårare än att studera Bibeln.

Jag fick ett kontorsarbete, och i arbetsuppgifterna ingick att hantera pengar. Än en gång föll jag för frestelsen att börja stjäla. När jag inte längre kunde dölja mitt brott flydde jag till en annan stad i Ecuador. Jag stannade där i ett år och sökte en möjlighet att lämna landet, men när det inte lyckades återvände jag hem.

Paul hittade mig igen, och vi fortsatte att studera. Den här gången var jag besluten att tillämpa Bibelns principer i mitt liv och tjäna Jehova. Jag berättade för Paul hur oärlig jag hade varit, och han var mycket rakt på sak när han gav mig råd. Han visade mig sådana bibelställen som Efesierna 4:28: ”Må den som stjäl inte stjäla mer utan i stället arbeta hårt.” Jag insåg att jag var tvungen att erkänna min stöld och ta konsekvenserna.

Under den här tiden hade jag börjat arbeta som konstnär. En dag kom en man till ateljén och verkade intresserad av en av mina målningar. Men han var kriminalpolis och hade med sig en häktningsorder. Än en gång fick jag inställa mig i domstol, och jag dömdes till fängelse. Paul kom och besökte mig, och jag lovade honom: ”Du kommer inte att ångra att du hjälpt mig att förstå Bibeln.” Vi fortsatte vårt studium också medan jag satt i fängelse.

Jag visar min uppriktighet

När jag blev frisläppt var jag besluten att tjäna Jehova av hela mitt hjärta, och under de två åren som följde försökte jag visa det i mitt liv. Jag blev döpt som ett Jehovas vittne 1988. Jag ville ta igen något av all den tid jag hade förlorat, så jag började i heltidstjänsten som pionjär. Jag satsade på att nå ungdomar som var med i gäng.

Ett gäng brukade ofta klottra graffiti på vår Rikets sal. Eftersom jag kände medlemmarna och visste var de bodde, besökte jag dem och förklarade vad Rikets sal används till och bad dem vänligt att respektera vår egendom. Efter det hade vi inga problem med graffiti.

Längre fram, när vi renoverade vår Rikets sal och höll på att skrapa bort gammal färg, upptäckte ett ungt vittne som heter Fernando övermålad graffiti med texten La Rana, Grodan. ”Men det var ju jag!” utropade han. Som gängmedlem hade Fernando klottrat sitt smeknamn på väggen. Nu var han med och skrapade bort det!

När jag träffade Fernando första gången var han hög på narkotika. Hans mor hade skickat honom till två rehabiliteringskliniker, men utan resultat. Hon gav upp hoppet om honom, flyttade i väg och lämnade honom ensam i huset. Fernando sålde allt som hade något värde – till och med dörrarna, fönstren och taket på huset – för att få pengar till sitt missbruk. En dag gick jag fram till honom på gatan, gav honom en läsk och erbjöd ett bibelstudium. Han tackade ja, och till min stora glädje tog han emot sanningen. Han lämnade gänget, slutade med drogerna, började gå på kristna möten och lät döpa sig.

Folk kände ofta igen Fernando och mig när vi predikade från dörr till dörr. De ropade ”Grodan!” eller ”Stålmannen!” och frågade vad vi höll på med. De var förvånade över att se en tidigare gängmedlem och en före detta tjuv komma på besök med Bibeln i hand.

En gång vittnade jag för en man medan Fernando talade med en av hans grannar. Mannen pekade på Fernando och sade: ”Ser du killen där borta? En gång satte han en pistol mot mitt huvud.” Jag försäkrade honom om att Fernando hade ändrat sig sedan dess och numera tillämpade Bibelns principer i sitt liv. När Fernando hade avslutat samtalet med grannen, ropade jag på honom och presenterade honom för mannen, som sade: ”Unge man, jag måste få berömma dig för att du har gjort sådana förändringar i ditt liv!”

Jag kan inte minnas alla de gånger som Fernando och jag har fått höra liknande kommentarer. De har gett oss möjlighet att vittna och sätta i gång många bibelstudier. Både Fernando och jag är stolta över att människor nu känner igen oss som Jehovas vittnen.

En stor händelse i mitt liv

Jag blev glatt överraskad när jag 2001, vid 50 års ålder, blev inbjuden till Skolan för förordnade tjänare som skulle hållas i Peru. Det är en åtta veckor lång kurs som ger kvalificerade Jehovas vittnen grundlig utbildning i andliga ämnen och hjälper dem att utvecklas i sin kristna tjänst.

Jag tyckte alla delar av utbildningen var fantastiska utom en – att tala offentligt. Det var något som jag bävade för. Många av de yngre eleverna höll fantastiska tal och verkade ha massor av självförtroende. Men ända sedan jag var barn har jag lidit av mindervärdeskänslor, och när jag skulle hålla mitt första tal bubblade de upp till ytan igen. Knäna skakade, händerna blev svettiga och började darra och rösten svek mig. Men Jehova hjälpte mig genom sin heliga ande och kärleksfulla bröder. En av lärarna visade mig särskilt personligt intresse och hjälpte mig med talen efter skoltid, men främst av allt lärde han mig att förtrösta på Jehova. Mot slutet av kursen tyckte jag för första gången i mitt liv att det faktiskt kunde vara trevligt att tala inför publik.

På en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Guayaquil blev min tillförsikt verkligen prövad ordentligt. Inför 25 000 åhörare fick jag berätta hur jag blev ett vittne. Medan jag talade blev jag så överväldigad över privilegiet att få uppmuntra så många människor att rösten började darra. Senare kom en av deltagarna vid sammankomsten fram till mig och sade: ”Broder González, när du berättade om ditt liv fanns det inte ett öga som var torrt bland åhörarna.” Det jag mest av allt hade önskat var att min erfarenhet skulle uppmuntra alla som kämpar med att bryta gamla vanor för att kunna gå vidare i livet.

Nu tjänar jag som äldste och reguljär pionjär, och jag har haft glädjen att hjälpa 16 personer att få exakt kunskap om sanningen. Jag är så oerhört glad över att mina föräldrar och fyra av mina systrar också har överlämnat sig åt Jehova. Min mor dog trogen 2001. Jag kan inte tacka Jehova tillräckligt för att jag fick lära känna honom, och för mig finns det inget bättre sätt att visa min uppskattning än att hjälpa andra att också närma sig Jehova. (Jakob 4:8)

[Bild på sidan 12]

Fernando, som kallades Grodan, en före detta gängmedlem som jag kunde hjälpa

[Bild på sidan 12]

Paul Sánchez, missionären som studerade Bibeln med mig

[Bild på sidan 13]

Vicente González i dag