Från ”tyst tjänst” till helig tjänst

Berättat av Andrew Hogg

”Om vi någonsin måste avfyra våra kärnstridsspetsar”, sade befälhavaren på vår ubåt, ”då har vi misslyckats med vårt uppdrag.” Det här ledde till livliga diskussioner om det är moraliskt rätt att använda kärnvapen i krig. Hur kom det sig att jag gjorde ubåtstjänst eller ”tyst tjänst” som det också kallas med tanke på målet att inte bli upptäckt?

JAG föddes i Philadelphia i Pennsylvania i USA 1944. Under min uppväxt påverkades jag mycket av min pappa, morfar och morbror, som alla hade tjänstgjort i det militära och ansåg att det var det bästa och mest hedervärda man kunde göra. När jag var liten fick jag besöka ett örlogsvarv i närheten av där vi bodde, och där såg jag en ubåt för första gången. Från den stunden var min högsta önskan att få jobba på en ubåt. Under sista året i high school blev jag antagen till amerikanska sjökrigsskolan, U.S. Naval Academy, och utexaminerades fyra år senare, i juni 1966.

Jag blev antagen till amerikanska flottans program för atomdrivna fartyg och fick undervisning i tillämpad kärnkraftsteknik och undervattensoperationer. Sedan, i april 1967, gifte jag mig med Mary Lee Carter, som är min kära hustru än i denna dag. I mars 1968 gick min pojkdröm i uppfyllelse när jag mönstrade på mitt första fartyg, ubåten USS Jack. Ungefär ett år senare föddes vårt första barn – vår dotter, Allison.

År 1971 blev jag maskinchef på USS Andrew Jackson, och det var kaptenen på den ubåten som sade orden i inledningen. När vi var ute till havs på den här missilbestyckade Polarisubåten råkade vi ut för något som är en riktig mardröm på en ubåt – en eldsvåda. Strax efter midnatt när jag och några andra officerare satt och kopplade av kände vi att det skakade till. Larmet gick, och i högtalarna hörde vi: ”Brand i maskinrum ett!”

Eftersom jag hade ansvaret för så gott som alla mekaniska och elektriska system ombord sprang jag akterut för att se vad som hade hänt. En häftig brand hade uppstått i en av syregeneratorerna, som hjälpte till att producera andningsbar luft. Jag och tre andra satte snabbt på oss gasmasker och flyttade bort alla behållare med lättantändliga gaser. Som tur var blev ingen skadad. Trots olyckan kunde vi fortsätta vårt uppdrag – ett bevis på att besättningen hade fått bra träning.

Jag väljer att läsa om en fredsstiftare

För att klara av vårt påfrestande arbete uppmuntrades vi att använda några timmar i veckan till att läsa något kulturellt. Jag läste ofta biografier om framstående militärer. Men en gång bestämde jag mig för att läsa om en välkänd fredsstiftare – Jesus Kristus. Jag tog fram den bibel jag hade fått när jag gick ut sjökrigsskolan, och jag började med evangelierna. Men det jag läste väckte bara fler och fler frågor. Jag behövde hjälp.

 Mot slutet av vårt patrulluppdrag samlade befälhavaren alla officerarna i officersmässen och sade: ”Mina herrar, vår maskinist har precis fått det bästa jobbet i hela amerikanska flottan. Han ska bli maskinchef på den första ubåten i vår nyaste typ av attackubåt.” Jag blev mållös!

Mitt nya arbete gjorde att vi flyttade till Newport News i Virginia, där ubåten USS Los Angeles höll på att byggas. Jag hade ansvaret för att testa de tekniska systemen och utarbetade också manualer och utbildningsprogram. Arbetet var väldigt komplicerat men samtidigt tillfredsställande. Vid den här tiden föddes vår son, Drew. Jag var nu pappa till två barn, och tankarna på Gud började komma tillbaka: ”Vad anser han om krig? Vad händer när man dör? Finns det ett helvete?”

Jag får äntligen svar

Ungefär samtidigt började Mary Lee få besök av två Jehovas vittnen. En dag när jag ringde hem från varvet sade hon: ”Det är två ’bibelkvinnor’ här.”

”Vilken kyrka tillhör de?” frågade jag.

”Jehovas vittnen”, svarade hon.

Jag hade ingen aning om vilka Jehovas vittnen var, men jag ville veta mer om Bibeln. ”Bjud hem dem någon kväll”, sade jag. Kort därefter kom en av dem tillbaka med sin man, och vi började studera Bibeln tillsammans med dem.

Äntligen började jag få svar på de frågor jag hade funderat över i så många år. Jag fick lära mig att ”de döda vet ingenting alls”, precis som om de sov djupt – en jämförelse Jesus använde om de dödas tillstånd. (Predikaren 9:5; Johannes 11:11–14) De döda känner därför varken lycka eller plåga utan sover i döden i väntan på en uppståndelse.

Mary Lee och jag började också vara med vid möten i Rikets sal. Där träffade vi vittnen med olika utbildning och med skiftande kulturell och etnisk bakgrund som alla tjänade Gud i frid och enhet. Det fick oss att dra slutsatsen att Bibeln verkligen kan förbättra människors liv. (Psalm 19:7–10)

Vi måste fatta ett beslut

Under det arabisk-israeliska kriget 1973 utplacerades ubåtar som ingick i USA:s atlantflotta. Allt kunde lätt ha trappats upp, och jag började verkligen inse att det bara är Guds rike, inte några politiker här på jorden, som kan införa verklig och bestående fred. Jag hade ofta bett: ”Låt ditt kungarike komma.  Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden”, utan att förstå vad det betydde. (Matteus 6:9, 10) Men nu förstod jag att Guds rike är en himmelsk regering som snart kommer att styra över hela jorden och ta bort all ondska och alla onda människor. (Daniel 2:44; 7:13, 14)

Ett bibelställe som jag funderade särskilt mycket på var 2 Korinthierna 10:3, 4. Det sägs där om sanna kristna: ”Vi [för] inte krig efter vad vi är i köttet. Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud.” Jag fick lära mig att de här vapnen är andliga, symboliska, och att ett av dem är ”andens svärd” – Guds ord, Bibeln. (Efesierna 6:17)

Jag stod nu vid ett vägskäl. Skulle jag fortsätta med det här arbetet, som var både spännande och roligt, eller skulle jag göra förändringar för att komma i harmoni med Bibelns principer? Jag bad mycket om det här och kom fram till att om jag i själ och hjärta ville vara en fredsstiftare så skulle jag vara det på Guds sätt.

Min nye ”överbefälhavare”

Mary Lee och jag resonerade mycket om vår framtid och lade fram saken inför Jehova i bön, och vi bestämde oss för att tjäna den högste ”överbefälhavaren” – Jehova Gud. Vi beslöt oss båda för att överlämna vårt liv åt Jehova, och jag lämnade in min avskedsansökan till flottan. Jag blev sedan förflyttad till Norfolk i Virginia i väntan på att få sluta. De flesta officerarna kunde inte förstå varför jag ville lämna flottan, och en del av dem var väldigt negativa. Men andra var uppriktigt intresserade av min bibliska ståndpunkt och respekterade mitt beslut.

Jag kunde lämna det militära 1974. Samma år visade Mary Lee och jag att vi hade överlämnat oss åt Gud genom att bli döpta vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Guds uppsåt” i Hampton i Virginia. (Matteus 28:19, 20) Vårt nya liv hade börjat.

Nya utmaningar

Vi hade två små barn, ingen inkomst och bara tillräckligt med pengar för att klara oss ett par månader. Jag skickade in mina papper till ett antal företag och lämnade saken i Guds händer. Det dröjde inte länge förrän jag fick jobb inom den offentliga sektorn. Lönen var ungefär hälften av vad jag hade tjänat i flottan, men tack vare det här jobbet kunde vi stanna kvar i området.

Allteftersom vi gjorde andliga framsteg ville vi göra mer i tjänsten för Jehova. En familj vi kände som var Jehovas vittnen hade flyttat till centrala Virginia, eftersom behovet av förkunnare var större där, och de bjöd dit oss. Ett enda besök räckte – sedan bestämde vi oss för att flytta. Jag ansökte om förflyttning inom företaget, och till min stora glädje blev det beviljat. Jag blev till och med befordrad! Och företaget stod för flyttkostnaderna. ”Ja”, tänkte vi, ”Gud tar verkligen hand om dem som strävar efter att göra hans vilja.” (Matteus 6:33)

Eftersom vi som familj har försökt leva relativt enkelt, har Mary Lee och jag kunnat vara heltidsförkunnare. Det har också gjort att vi har kunnat vara mycket tillsammans med våra fina barn under deras uppväxt. Ja, vi har verkligen fått uppleva stor glädje, för både Allison och Drew ”fortsätter att vandra i sanningen”. (3 Johannes, vers 4; Ordspråksboken 23:24)

Det är sant att vår ekonomi, vår bostadssituation och våra hälsoproblem, och bara det att vi har blivit äldre, har gjort att vi har känt oss oroliga ibland. Men Jehova har alltid funnits vid vår sida. Ångrar jag att jag lämnade den ”tysta tjänsten”? Inte alls! När Mary Lee och jag blickar tillbaka på vårt liv kan vi utan att tveka säga att tjänsten för Jehova är det finaste och mest givande arbete som finns. (Predikaren 12:13)

[Infälld text på sidan 14]

Vi beslöt oss för att tjäna den högste ”överbefälhavaren”.

[Bild på sidorna 12, 13]

USS Los Angeles.

[Bildkälla]

U.S. Navy photo

[Bild på sidan 13]

Mary Lee och jag.