EGYPTEN, berömt för sina pyramider och den mäktiga Nilen, är det första världsväldet som nämns i Bibeln. Under dess beskydd lades grunden till nationen Israel. Mose, som skrev de fem första böckerna i Bibeln, föddes i Egypten och fick sin utbildning där. Bekräftar profanhistorien och arkeologin det som Mose skrev om detta land? Vi ska se på några exempel.

Titlar och uttryck.

Ofta är det detaljerna som avslöjar om en historisk skildring är tillförlitlig – sedvänjor och umgängesregler, namn, titlar på olika ämbetsmän osv. Hur är det då med Första och Andra Moseboken? Håller de måttet vid en sådan granskning? Författaren J. Garrow Duncan kommenterar berättelserna om Josef, patriarken Jakobs son, och uttåget ur Egypten i sin bok New Light on Hebrew Origins: ”[Bibelskribenten] var väl förtrogen med det egyptiska språket, seder och bruk, trosuppfattningar, livet vid hovet, etikettsregler och ämbetsmännens uppgifter.” Han fortsätter: ”Han använder den korrekta titeln, och han använder den precis så som man gjorde under den aktuella perioden. ... Det finns faktiskt inget som på ett mer övertygande sätt bestyrker skribenternas trovärdighet och ingående kunskap om Gamla testamentets Egypten än användningen av ordet farao under olika perioder.” Duncan säger också att när skribenten ”låter sina huvudpersoner träda fram inför farao ser han till att de följer den rätta hovetiketten och använder ett korrekt språk”.

Tegeltillverkning.

När israeliterna var slavar i Egypten tillverkade de tegelstenar av lera med halm som bindemedel. (2 Moseboken 1:14; 5:6–18) * För ett antal år sedan sades det i boken Ancient Egyptian Materials and Industries: ”Det finns nästan ingen annan plats där ... [tegeltillverkning] har varit vanligare än i Egypten, och soltorkat tegel är fortfarande det karakteristiska byggnadsmaterialet där, precis som det alltid har varit.” Boken nämner också ”den egyptiska metoden att  använda halm vid tegeltillverkning” och bekräftar därigenom även denna detalj i Bibeln.

Rakning.

Hebreiska män i forna tider hade skägg. Men i Bibeln sägs det att Josef rakade sig innan han trädde fram inför farao. (1 Moseboken 41:14) Varför gjorde han det? Han anpassade sig efter seden bland egyptierna, som ansåg att ansiktshår var ett tecken på orenhet. ”[Egyptierna] satte en ära i att vara slätrakade”, sägs det i boken Everyday Life in Ancient Egypt. Man har faktiskt hittat rakset med rakknivar, pincetter och speglar med tillhörande etuier i egyptiska gravar. Det är tydligt att Mose var en mycket noggrann skribent, och detsamma kan sägas om andra bibelskribenter som omnämnde det forntida Egypten.

Handel.

Jeremia, som skrev Första och Andra Kungaboken, nämner flera detaljer i samband med att kung Salomo köpte hästar och stridsvagnar av egyptierna och hettiterna. Bibeln säger att en vagn kostade ”600 silverstycken och en häst ... 150”, dvs. en fjärdedel av priset för en vagn. (1 Kungaboken 10:29)

Enligt boken Archaeology and the Religion of Israel bekräftar både den grekiske historikern Herodotos och arkeologiska fynd att det förekom livlig handel med vagnar och hästar under Salomos regering. I boken sägs det att ”ett standardpris på fyra ... hästar för en egyptisk stridsvagn fastställdes”, vilket stöder Bibelns uppgifter.

Krig.

Bibelskribenterna Jeremia och Esra nämner farao Sisaks invasion av Juda och uppger att den inträffade ”under [den judeiske] kung Rehabeams femte år”, dvs. år 993 f.v.t. (1 Kungaboken 14:25–28; 2 Krönikeboken 12:1–12) Bibeln var länge den enda källa som nämnde den här invasionen. Sedan upptäckte man en relief på en egyptisk tempelmur i Karnak (det forntida Thebe).

Reliefen visar hur Sisak står inför guden Amon och höjer armen för att slå sina krigsfångar. Namnen på erövrade städer och byar i Israel nämns, och många av dem kan identifieras med bibliska platser. Reliefen nämner också ”Abrams fält”, och det är första gången den bibliska patriarken Abraham förekommer i egyptiska uppteckningar. (1 Moseboken 25:7–10)

 Det är uppenbart att bibelskribenterna inte skrev ner några uppdiktade historier. Eftersom de visste att de var ansvariga inför Gud höll de sig till sanningen även när den var mindre smickrande, som i fallet med Sisaks segrar i Juda. Deras uppriktighet står i skarp kontrast till de egyptiska skrivarnas förskönande, överdrivna krönikor som utelämnade allt som kunde vara ofördelaktigt för härskaren eller för nationen.

Det är bara Jehova Gud, Bibelns författare, som ofelbart kan förutsäga framtiden. Tänk till exempel på vad han inspirerade Jeremia att förutsäga om två egyptiska städer – Memfis och Thebe. Memfis, eller Nof, var en gång i tiden ett viktigt kommersiellt, politiskt och religiöst centrum. Men Gud sade: ”Nof skall bli något man häpnar över, och det skall sättas i brand, så att ingen bor där.” (Jeremia 46:19) Och så blev det. I boken In the Steps of Moses the Lawgiver sägs det att ”Memfis enorma ruiner” plundrades av arabiska erövrare som använde staden som ett stenbrott. Den tillägger att det i vår tid ”inte sticker upp en enda sten ur den svarta jorden” där den forntida staden en gång låg.

Thebe, som tidigare kallades No-Amon eller bara No, drabbades av ett liknande öde tillsammans med sina maktlösa gudar. Om den här staden, som en gång var huvudstad i Egypten och ett centrum för tillbedjan av guden Amon, sade Jehova: ”Jag vänder min uppmärksamhet mot Amon ... och mot farao och mot Egypten och mot hennes gudar ... Och jag skall ge dem i ... Nebukadressars, Babylons kungs, hand.” (Jeremia 46:25, 26) Som det var förutsagt erövrade Babylons kung mycket riktigt Egypten och den framträdande staden No-Amon. Den persiske härskaren Kambyses II tillfogade staden ett nytt nederlag år 525 f.v.t., och därefter förlorade den undan för undan sin betydelse tills den blev fullständigt ödelagd av romarna. Ja, de exakta profetiorna ställer Bibeln i en klass för sig och gör att vi kan lita på det den säger om vår framtid.

Den allra första profetian i Bibeln skrevs ner av Mose under tiden för det egyptiska världsväldet. * Den finns i 1 Moseboken 3:15 och säger att Gud skulle frambringa en ”avkomma” som skulle krossa Satan och hans  ”avkomma”, dvs. de som tar efter Satans onda handlingssätt. (Johannes 8:44; 1 Johannes 3:8) Guds ”avkomma” visade sig i första hand vara Messias, Jesus Kristus. (Lukas 2:9–14)

Kristi styre kommer att omfatta hela jorden, och han kommer att ta bort all ondska och alla förtryckande regeringar. Den tid kommer att vara förbi då ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9) Och alldeles som Josua i forna tider förde israeliterna in i det utlovade landet ska Jesus tryggt och säkert föra ”en stor skara” av gudfruktiga människor in i ett mycket större ”utlovat land” – en renad jord som ska bli ett världsomfattande paradis. (Uppenbarelseboken 7:9, 10, 14, 17; Lukas 23:43)

Det här värdefulla hoppet för tankarna till en annan profetia som skrevs ner under det forna Egyptens tid. Den finns i Job 33:24, 25 och säger att Gud ska befria människor från ”gravens djup” genom en uppståndelse. Så förutom de som får överleva den kommande tillintetgörelsen av de onda ska alltså miljontals människor som nu är döda få livet tillbaka och få möjligheten att leva för evigt här på jorden. (Apostlagärningarna 24:15) ”Guds tält är bland människorna”, sägs det i Uppenbarelseboken 21:3. Vers 4 fortsätter: ”Han skall torka varje tår från deras ögon, och döden skall inte finnas mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer.”

Tillförlitlig historia och exakta profetior – det här temat ska vi bygga vidare på i nästa artikel i den här serien. Vi ska då se närmare på det forntida Assyrien, det världsvälde som tog vid efter Egypten.