Alphornet – musik sprungen ur ett träd

I ÅRHUNDRADEN har invånare i de schweiziska alperna använt ett unikt instrument för att kommunicera – alphornet. Det kanske inte framstår som det smidigaste av instrument – ett alphorn kan vara dubbelt så långt som den som spelar på det. Men det går ändå att bära det med sig. En del varianter kan plockas isär så att de ryms i en behändig väska. Alphornet kan höras på upp till en mils avstånd, tvärs över de djupa dalarna.

 Tillverkning

Eftersom alphornet traditionellt tillverkas av gran som vuxit på bergssidorna, hör det verkligen hemma bland de vackra schweiziska alperna. Granar som växer på branta sluttningar blir av naturen krumma vid basen.

När alphornsmakaren har valt ut ett träd delar han det försiktigt i två delar och gröper ur halvorna med hjälp av särskilda huggjärn. Bara det här momentet kan ta upp till 80 timmar! Sedan filar och sandpapprar han insidan tills ytan blir slät och fin. Därefter limmar han ihop halvorna och virar björknäver runt hornet. Han sätter också på en fot av trä, som ska fungera som stöd när man spelar. När han slutligen har satt dit ett munstycke och dekorerat det svängda klockstycket med målerier eller sniderier, täcker han alphornet med en väderbeständig lack.

Traditionella användningsområden

I generationer har får- och boskapsherdar spelat på alphornet högt uppifrån alpängarna för att meddela familjerna i dalen att allt står väl till. Men främst har de använt det för att kalla på korna när det är mjölkningsdags. Schweiziska boskapsherdar har länge menat att det mjuka ljudet från alphornet har en lugnande inverkan på korna under mjölkningen.

På vintern, när korna åter befann sig under tak nere i dalen, brukade många herdar ta med sig sina alphorn in i staden för att tjäna lite extra som gatumusikanter. Historiskt sett har man också använt alphorn för att kalla in män i krigstid.

Hur spelar man?

Vid en första anblick kan det verka lätt att spela på ett alphorn. Det finns ju varken några hål eller klaffar att hålla reda på. Svårigheten ligger däremot i att reglera luftflödet in i munstycket så att man får fram rätt ton.

På ett alphorn kan man bara spela 12 naturtoner. Det begränsar naturligtvis repertoaren, men det finns specialskrivna stycken, och en skicklig alphornsblåsare kan verkligen vara imponerande att lyssna på.

En del kända kompositörer har använt sig av alphornsljudet i sina orkesterverk. Leopold Mozart – Wolfgang Amadeus far – skrev sin ”Sinfonia Pastorella” för orkester och corno pastoritio – ett slags alphorn. Brahms efterhärmade ljudet av ett schweiziskt alphorn med hjälp av flöjter och horn, och Beethoven gjorde något liknande för att framkalla den rätta atmosfären i sin Pastoralsymfoni.

Första gången det schweiziska alphornet nämns i skrift är i en räkenskapsbok från 1527 för klostret S:t Urban. Nu, nästan 500 år senare, kan man fortfarande höra alphornets mjuka toner bölja över de majestätiska alpängarna i Schweiz.

[Bild på sidan 15]

Alphornet kan plockas isär när det ska transporteras.