DEN 17 december 2010 kände Mohamed Bouazizi från Tunisien att gränsen var nådd. Den 26-årige gatuförsäljaren var redan frustrerad över att inte kunna hitta ett bättre jobb. Dessutom var han alltför medveten om att korrupta myndighetspersoner ofta krävde mutor. Just denna morgon kom inspektörer och konfiskerade Mohameds parti av päron, bananer och äpplen. När de tog hans våg gjorde han motstånd, och några vittnen såg en kvinnlig polis ge honom en örfil.

Förnedrad och uppretad tog sig Mohamed till det lokala myndighetskontoret, men där ville ingen lyssna på honom. Det berättas att han stod utanför byggnaden och ropade: ”Hur menar ni att jag ska kunna försörja mig?” Sedan hällde han bensin över sig och tände på. Mindre än tre veckor senare dog han av skadorna.

Mohamed Bouazizis desperata handling gav eko både i Tunisien och utanför dess gränser. Många menar att han var den utlösande faktorn till den protestvåg som gjorde att landets regim störtades. Dessa protester spred sig sedan till andra arabländer. Europaparlamentet belönade Bouazizi och fyra andra med Sacharovpriset för tankefrihet 2011, och samma år utnämnde Londontidningen The Times honom till årets person.

Som det här exemplet visar kan proteströrelser vara mycket kraftfulla. Men vad ligger bakom den senaste vågen av  protester? Och finns det några alternativ?

Många bryter ut på grund av följande:

• Missnöje med sociala system. Om människor känner att de lokala myndigheterna och ekonomin fungerar bra finns ingen större önskan att protestera – man kan lösa sina problem inom lagens ramar. Om de å andra sidan känner att systemen är korrupta och orättvisa och är utformade för att gynna några få, finns det en grogrund för oroligheter.

• En utlösande faktor. Ofta är det en enskild händelse som får människor att reagera och känna att något måste göras. Mohamed Bouazizis fall utlöste till exempel massdemonstrationer i Tunisien. Den indiske aktivisten Anna Hazares hungerstrejk mot korruption fick människor i 450 städer att protestera för att visa sitt stöd.

Precis som Bibeln konstaterade för länge sedan lever vi i ”en värld där vissa människor har makt och andra måste lida under dem”. (Predikaren 8:9, Good News Translation) Korruption och orättvisa är ännu mer utbrett nu än när de orden skrevs. Och människor är mer medvetna än någonsin om hur politiska och ekonomiska system har misslyckats. Genom smarta telefoner, internet och nyhetsbevakning dygnet runt kan även det som händer på isolerade platser väcka reaktioner i ett större område.

Samhällsaktivister menar att protester har lett till följande:

• Hjälp till fattiga. Hyreskravaller i Chicago under den stora depressionen på 1930-talet ledde till att myndigheterna stoppade vräkningar och ordnade arbeten åt en del av demonstranterna. Liknande protester i New York gjorde att 77 000 vräkta familjer fick återvända till sina hem.

• Uppmärksammade orättvisor. Bojkotten av stadsbussar i Montgomery i Alabama i USA 1955/1956 ledde slutligen till att segregation på allmänna transportmedel förbjöds.

• Stoppade byggprojekt. I december 2011 protesterade tiotusentals personer mot ett planerat kolkraftverk i närheten av Hongkong, på grund av de miljökonsekvenser det skulle få. Resultatet blev att projektet stoppades.

 Demonstranter får naturligtvis inte alltid som de vill. Vissa ledare vägrar att ge efter för krav och sätter hårt mot hårt. Nyligen sa en president för ett land i Mellanöstern om proteströrelsen där: ”Den måste slås ner med järnhand.” Tusentals har dött i den konflikten.

Även när protester får önskat resultat uppstår det oundvikligen nya problem. En man som var med om att störta en ledare i ett afrikanskt land uttalade sig om den nya regimen i tidskriften Time: ”Det var en utopi som snabbt övergick i kaos.”

Många framstående personer har menat att det är en mänsklig skyldighet att protestera mot förtryckande system. Václav Havel, som satt fängslad flera år för sitt arbete för mänskliga rättigheter och som senare blev tjeckisk president, skrev 1985: ”[En oliktänkande] kan på sin höjd erbjuda sitt eget skinn. Det är hans enda sätt att slå fast den sanning han står för.”

Havels ord har bekräftats genom Mohamed Bouazizis och många andras desperata handlingar. I ett asiatiskt land  har ett tiotal personer på senare tid satt eld på sig själva för att uppmärksamma religiöst och politiskt förtryck. I tidskriften Newsweek satte en man ord på känslorna bakom en sådan extrem åtgärd: ”Vi har inga vapen. Vi vill inte skada andra människor. Så vad ska man göra?”

Bibeln har en annan lösning på orättvisor, korruption och förtryck. Den talar om en regering som Gud upprättat i himlen och som ska ersätta alla misslyckade politiska och ekonomiska system som orsakar protester. Guds utvalde regent beskrivs så här i en profetia: ”Han skall befria den fattige som ropar på hjälp, också den nödställde och den som ingen hjälpare har.” Det sägs också: ”Från förtryck och våld skall han friköpa deras själ.” (Psalm 72:12, 14)

Jehovas vittnen är övertygade om att Guds rike är mänsklighetens enda hopp om att få en fridfull värld. (Matteus 6:9, 10) Därför engagerar de sig inte i olika protester och manifestationer. Men är det orealistiskt att tro att Gud ska kunna ta bort alla orsaker till missnöje? Det kan verka så. Men många har fått stark tilltro till Guds styre. Kanske du själv vill undersöka saken?