Efterlikna deras tro

Jona fick lära sig vad barmhärtighet är

JONA hade gott om tid att tänka. Framför sig hade han en besvärlig resa på mer än 80 mil som skulle ta omkring en månad, kanske till och med mer. Till att börja med måste han bestämma sig för vilken väg han skulle ta, antingen en kortare väg eller en längre men säkrare. Sedan skulle han ta sig igenom oräkneliga dalar och bergspass. Han var tvungen att ta sig runt den stora Syriska öknen, korsa den mäktiga floden Eufrat och söka logi bland främlingar i städerna och byarna i Aram, Mesopotamien och Assyrien. Allteftersom tiden gick tänkte han mer och mer på det fruktade slutmålet, staden som kom närmare för varje steg han tog – Nineve.

En sak visste Jona säkert: Han kunde inte smita ifrån det här uppdraget. Det hade han prövat förut. Första gången Jehova bad honom framföra ett domsbudskap till den här mäktiga assyriska staden hade han genast gått ombord på ett skepp som seglade i motsatt riktning. Jehova sände då en väldig storm, och Jona insåg att hans uppror höll på att kosta alla livet. För att rädda de andra på skeppet sade han till dem att kasta honom överbord. Motvilligt gjorde de det, och Jona var säker på att han skulle dö. Men Jehova sände en stor fisk som slukade honom och kastade upp honom oskadd på stranden omkring tre dagar senare – omskakad och mer foglig. * (Jona, kapitlen 1 och 2)

När Jehova för andra gången bad Jona att bege sig till Nineve, gav han sig omedelbart i väg på den långa resan österut. (Jona 3:1–3) Men hade han låtit sig formas av Jehovas fostran? Jehova hade visat honom barmhärtighet – han hade räddat honom från att drunkna, låtit bli att straffa honom för hans upproriskhet och gett honom en ny chans att utföra uppdraget. Hade Jona efter allt detta lärt sig att vara barmhärtig mot andra? Barmhärtighet är något som vi ofullkomliga människor ofta har svårt för. Vi ska se vad vi kan lära oss av hur Jona fick kämpa med sin personlighet.

Ett domsbudskap och en oväntad reaktion

Jona hade inte samma syn på Nineve som Jehova. Vi läser: ”Nu visade det sig att Nineve var en stor stad för Gud.” (Jona 3:3) Tre gånger kallar Jehova Nineve ”den stora staden”. (Jona 1:2; 3:2; 4:11) Varför var den stor, dvs. viktig, för Jehova?

Nineve var en gammal stad, en av de första som Nimrod grundade efter syndafloden. I själva verket var det en storstadsregion som förmodligen inbegrep flera andra städer. Det tog tre dagar att gå genom den. (1 Moseboken 10:11; Jona 3:3) Nineve måste ha varit imponerande med sina storslagna  tempel, kraftiga murar och andra byggnadsverk. Men det var inte det som gjorde staden viktig för Jehova. Det som betydde något för honom var människorna. Jämfört med andra städer på den tiden hade Nineve en stor befolkning. Trots all deras ondska brydde Jehova sig om dem. Han älskar människor och ser vilka möjligheter var och en har att ändra sig och lära sig att göra det som är rätt.

När Jona slutligen kom in i Nineve kan den enorma befolkningen på mer än 120 000 ha gjort att staden kändes ännu mer skrämmande. * Under en hel dag gick han längre och längre in i den myllrande metropolen. Kanske sökte han efter något lämpligt ställe att börja sprida sitt budskap. Hur skulle han kunna nå de här människorna? Hade han lärt sig assyriska? Eller gjorde Jehova så att han kunde det språket? Det vet vi inte. Det är också möjligt att han förkunnade på sitt eget språk, hebreiska, och lät en tolk förmedla budskapet till nineviterna. Hur som helst hade han ett rättframt budskap som förmodligen inte skulle göra honom populär: ”Bara fyrtio dagar till, så skall Nineve omstörtas.” (Jona 3:4) Han ropade frimodigt ut sitt budskap gång på gång. Han visade både mod och tro, egenskaper som de kristna behöver nu mer än någonsin.

Jona lyckades fånga nineviternas uppmärksamhet. Han beredde sig säkert på en fientlig och våldsam reaktion. Men i stället hände något oväntat. De lyssnade! Hans ord spred sig som en löpeld. Snart talade hela staden om Jonas profetia om undergång. Berättelsen lyder: ”Folket i Nineve satte tro till Gud, och de utropade en fasta och klädde sig i säckväv, från den störste till den minste bland dem.” (Jona 3:5) Rika och fattiga, unga och gamla – alla visade att de ångrade sig. Snart fick även kungen höra talas om detta.

Kungen ville också visa sin ånger. Han steg upp från tronen, tog av sig sin kungliga skrud, klädde sig i samma enkla kläder som folket och satte sig till och med ”ner i askan”. Tillsammans med sina stormän utfärdade han ett påbud som gjorde att folkets initiativ fick officiell status. Han påbjöd att alla skulle vara klädda i säckväv, till och med husdjuren. * Ödmjukt erkände han att nineviterna hade gjort sig skyldiga till ondska och våld. Han hoppades att Gud skulle visa barmhärtighet när han såg deras ånger. Han sade: ”Vem vet om inte den sanne Guden ... vänder om från sin brinnande vrede, så att vi inte går under?” (Jona 3:6–9)

En del kritiker tvivlar på att nineviterna verkligen kan ha ändrat sig så snabbt. Men bibelkommentatorer har sagt att en sådan sinnesändring stämmer bra överens med den vidskeplighet och ombytlighet som präglade många forntida kulturer. Jesus Kristus nämnde längre fram nineviternas sinnesändring. (Matteus 12:41) Och han visste vad han talade om, eftersom han själv hade bevittnat dessa händelser från himlen. (Johannes 8:57, 58) Men hur reagerade Jehova när nineviterna ändrade sinne?

Kontrasten mellan Guds barmhärtighet och människans hårdhet

Jona skrev senare: ”Den sanne Guden fick se deras gärningar, att de hade vänt om från  sin onda väg; och därför kände den sanne Guden ånger över den olycka som han hade talat om att vålla dem; och han lät den inte ske.” (Jona 3:10)

Betyder det här att Jehova tyckte att hans dom mot nineviterna var felaktig? Nej. I Bibeln heter det om Jehova: ”Fullkomligt är hans verk, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En trofast Gud är han, hos honom finns ingen orättvisa.” (5 Moseboken 32:4) Jehovas rättmätiga vrede försvann helt enkelt. Han lade märke till att nineviterna ändrade sig och såg att det inte längre var befogat att straffa dem. Det var i stället möjligt att visa barmhärtighet.

Jehova är inte alls stelbent, kallsinnig eller sträng, som religiösa ledare ofta framställer honom. Han är tvärtom resonlig, anpassningsbar och barmhärtig. När han beslutar sig för att straffa de onda låter han först sina representanter på jorden frambära varningar, eftersom han gärna vill att de onda ska ändra sig – precis som nineviterna gjorde. (Hesekiel 33:11) Jehova sade till profeten Jeremia: ”I vilket som helst ögonblick som jag talar emot en nation och emot ett kungarike, för att rycka upp och bryta ner och tillintetgöra, och den nationen verkligen vänder om från sin ondska, emot vilken jag talade, då skall jag känna ånger över den olycka som jag hade tänkt verkställa mot den.” (Jeremia 18:7, 8)

Var det då en falsk profetia som Jona uttalade? Nej, den tjänade sitt syfte som varning. Den grundade sig på hur onda nineviterna hade varit innan de ändrade sig. Om de började med sina onda handlingar igen, skulle Guds dom drabba dem. Och det var precis vad som hände längre fram. (Sefanja 2:13–15)

Hur reagerade då Jona när tillintetgörelsen inte kom? Vi läser: ”Men detta misshagade Jona mycket, och han upptändes av vrede.” (Jona 4:1) Jona bad faktiskt en bön som nästan låter som en tillrättavisning av Jehova. Han tyckte att han lika gärna kunde ha stannat hemma, på sin egen mark. Han menade att han hela tiden hade vetat  att Jehova inte skulle tillintetgöra Nineve och använde det som en ursäkt för att han hade försökt fly till Tarsis. Sedan bad han att få dö, eftersom han inte ville leva längre. (Jona 4:2, 3)

Varför kände Jona så? Vi vet inte precis hur han tänkte, men vi vet att han hade predikat för alla i Nineve att staden skulle gå under. De hade trott på honom. Och nu blev det inte som han hade sagt. Var han rädd för att bli hånad? För att stämplas som falsk profet? I vilket fall som helst gladde han sig inte över folkets sinnesändring eller över Jehovas barmhärtighet. Det verkar som om han bara sjönk djupare och djupare ner i bitterhet, självömkan och sårad stolthet. Helt klart är att Jehova i sin barmhärtighet fortfarande såg det goda hos Jona. I stället för att straffa honom för hans respektlöshet ställde han bara en vänlig, tankeväckande fråga: ”Har du rätt att upptändas av vrede?” (Jona 4:4) Svarade Jona på den frågan? Bibeln säger inget om det.

Hur Jona fick lära sig barmhärtighet

Modfälld lämnade Jona Nineve. Men han begav sig inte hemåt utan österut, mot en bergstrakt där han hade utsikt över området. Han byggde en liten hydda och satte sig ner och såg ut över Nineve. Kanske hoppades han fortfarande på att få se staden tillintetgöras. Hur skulle Jehova lära den här oförsonlige mannen att vara barmhärtig?

Under natten lät Jehova en flaskkurbitsört växa upp. När Jona vaknade fick han se den här kraftiga växten med breda blad som gav mycket mer skugga än vad hans lilla hydda kunde ge. Han blev genast på bättre humör. ”Jona gladde sig mycket” över växten och såg den kanske som ett tecken på Jehovas välsignelse och godkännande. Men Jehova hade något mer i tankarna än att bara skona honom från hettan och dämpa hans förmätna vrede. Han ville nå Jonas hjärta. Han fick därför en mask att angripa växten så att den dog. Sedan sände han en ”brännande östanvind”, och Jona ”höll på att svimma” av hettan. Jona blev missmodig igen och bad om att få dö. (Jona 4:6–8)

Återigen frågade Jehova om Jona hade rätt att vara arg, den här gången över att flaskkurbitsörten hade dött. I stället för att vara ångerfull försvarade Jona sig och sade: ”Jag har rätt att upptändas av vrede ända till döds.” Nu var tiden mogen för Jehova att förklara lärdomen för Jona. (Jona 4:9)

Gud påpekade att Jona hade känt sig ledsen när flaskkurbitsörten dog, en växt som hade skjutit upp under natten och som Jona varken hade planterat eller tagit hand om. Sedan sade Gud: ”Skulle då inte jag ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor, som inte ens  kan skilja på höger och vänster – och dessutom många husdjur?” (Jona 4:10, 11) *

Lägger du märke till poängen i det här resonemanget? Jona hade inte gjort någonting för att ta hand om den där växten. Men Jehova hade gett nineviterna liv, och han hade uppehållit dem, precis som han gör med alla sina skapelser på jorden. Hur kunde Jona sätta större värde på en växt än på 120 000 människor och deras husdjur? Var det inte för att han hade börjat tänka själviskt? När allt kommer omkring bottnade hans känslor för växten i att han hade haft nytta av den. Och var det inte också själviskhet som låg bakom hans vrede över Nineve – att han ville rädda ansiktet och få rätt?

Vilken kraftfull undervisning Jona fick! Men tog han den till sig? Boken slutar med Jehovas fråga hängande i luften. En del kanske tycker att det är märkligt att Jona inte besvarar frågan. Men svaret finns faktiskt där. Själva boken är ett svar. Vittnesbörden visar nämligen att det var Jona som skrev den. Föreställ dig Jona när han skriver ner den här berättelsen i sitt hemland. Vi ser framför oss en äldre, visare och mer ödmjuk man som bedrövat skakar på huvudet när han beskriver sina misstag, sitt uppror och sin envisa vägran att visa barmhärtighet. Jona tog verkligen till sig av Jehovas undervisning. Han lärde sig att vara barmhärtig. Kommer vi att göra det?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 16]

Gud vill att de onda ska ändra sig – precis som nineviterna gjorde.

[Infälld text på sidan 17]

Gud använde en flaskkurbitsört för att lära Jona vad barmhärtighet är.