Jag växte upp i Los Angeles i Kalifornien, i kvarter som var ökända för gatugäng och droger. Vi var sex barn i familjen, och jag var nummer två i syskonskaran.

Mamma tog med oss till evangeliska kyrkan från det att vi var små. När jag blev tonåring började jag dock leva ett dubbelliv. På söndagarna sjöng jag i kyrkokören, men resten av veckan var det sex, droger och rock’n’roll som gällde.

Jag hade kort stubin. Jag kunde ta vilket tillhygge som helst för att vinna ett slagsmål. Det blev inte bättre av det jag lärde mig i kyrkan. Jag brukade säga: ”Hämnden är Herrens – och jag är hans redskap!” Under min skoltid i slutet av 60-talet påverkades jag starkt av Svarta pantrarna – en militant, politisk grupp som kämpade för medborgerliga rättigheter. Jag gick också med i en studentkår som kämpade för samma sak. Flera gånger organiserade vi demonstrationer, och varje gång fick skolan tillfälligt stängas.

Den våldsamma sidan hos mig nöjde sig inte med demonstrationer, och därför började jag begå hatbrott. Till exempel gick jag och mina kompisar då och då på bio och såg filmer om hur de afrikanska slavarna i USA fått lida. Uppretade över orättvisorna brukade vi misshandla vita ungdomar där på biografen. Därefter styrde vi kosan mot de vita kvarteren för att hitta fler att spöa upp.

Jag och mina bröder råkade i klammeri med myndigheterna och blev stämplade som ligister innan vi ens fyllt 20. En av mina yngre bröder var medlem i ett beryktat ungdomsgäng, och även jag rörde mig i de kretsarna. Mitt liv gick från illa till värre.

Jag hade en kompis vars föräldrar var Jehovas vittnen. De bjöd in mig till ett möte, och jag följde med. Redan från början kunde jag se hur annorlunda vittnena var. Alla hade en bibel och använde den under mötet. Till och med ungdomar fick hålla tal! Något som också gjorde intryck på mig var att få veta att Gud har ett namn och få höra det användas. (Psalm 83:18) Församlingen bestod av många nationaliteter, men det var tydligt att det inte fanns någon  rasåtskillnad.

Till en början ville jag inte studera med vittnena, men jag gick gärna på deras möten. En kväll när jag var på ett möte gick några av mina kompisar på en spelning. Där misshandlade de en tonåring till döds för att han vägrat ge dem sin skinnjacka. Nästa dag skröt de om mordet. De hånskrattade åt dådet hela vägen till domstolen, där de flesta av dem dömdes till livstids fängelse. Jag var ruskigt glad att jag inte var med dem den kvällen. Det var då som jag bestämde mig för att förändra mitt liv och börja studera Bibeln.

Efter att ha varit helt omgiven av rasfördomar häpnade jag över kontrasten hos vittnena. Som exempel lät en vit broder en svart familj ta hand om hans barn när han behövde resa utomlands. Ett annat exempel var då en vit familj öppnade sitt hem för en svart grabb som behövde någonstans att bo. Jag blev övertygad om att orden i Johannes 13:35 stämde in på Jehovas vittnen: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Jag hade hittat en religion med verklig gemenskap.

När jag studerade Bibeln förstod jag att jag var tvungen att ändra mitt sätt att tänka. Det räckte inte att jag var fridsam utåt sett, jag behövde också lära mig att se det som den bästa livsstilen. (Romarna 12:2) Steg för steg gick jag framåt, och i januari 1974 döpte jag mig och blev ett Jehovas vittne.

Jag behövde fortsätta arbeta på mitt temperament även efter dopet. En gång när jag och några andra predikade från hus till hus blev min bilradio stulen. Jag sprang efter tjuven och kom nästan i kapp honom, men då släppte han radion och sprang i väg. När jag berättade det för de andra i gruppen frågade en äldste mig: ”Stephen, vad hade du gjort om du hade fått fatt i honom?” Den frågan blev en tankeställare och en motivation att fortsätta arbeta på att bli fridsam.

I oktober 1974 började jag som heltidstjänare och ägnade 100 timmar varje månad till att undervisa andra i Bibeln. Senare fick jag förmånen att arbeta ideellt vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. År 1978 återvände jag till Los Angeles för att ta hand om min sjuka mamma. Två år efter det gifte jag mig med en underbar kvinna, Aarhonda, och tillsammans tog vi hand om mamma tills hon gick bort. Längre fram gick vi igenom Vakttornets bibelskola Gilead och blev skickade till Panama, där vi fortfarande är missionärer.

Efter dopet har jag stött på flera laddade situationer där risken att tända till varit stor. Men jag har lärt mig att hantera sådana situationer genom att till exempel gå undan när någon försökt provocera mig. Både min fru och andra har berömt mig för hur jag skött de här situationerna. Och ibland har jag till och med förvånat mig själv! Men det är inte jag som ska ha äran för min förvandling. Jag är övertygad om att det är ett bevis på Bibelns kraft att förändra. (Hebréerna 4:12)

Bibeln har gett mig en mening med livet och lärt mig att bli fridsam på riktigt. I stället för att göra folk illa hjälper jag dem att läka andligen. Jag har till och med studerat med en som jag såg som en bitter fiende under skoltiden! När han hade döpt sig delade vi lägenhet ett tag, och vi är fortfarande nära vänner. I skrivande stund har Aarhonda och jag studerat Bibeln med mer än 80 personer som sedan blivit Jehovas vittnen.

Jag är djupt tacksam mot Jehova Gud för att jag har ett så meningsfullt och lyckligt liv och får känna en verklig gemenskap med mina medtroende.