5 JANUARI 2016
NAMIBIA
Högsta domstolen i Namibia försvarar grundläggande rättigheter för patienter
Högsta domstolen i Namibia har försvarat en patients självbestämmanderätt gällande val av vårdbehandling. Domstolen bekräftade även giltigheten av ett medicinskt dokument där patienten på förhand specificerat sina önskemål om medicinsk behandling.
Förlossning med komplikationer
Domstolsärendet gällde Efigenia Semente som är ett Jehovas vittne. Innan förlossningen av sitt tredje barn informerade Efigenia sin läkare om att hon inte ville ta emot blodtransfusion på grund av sin religiösa övertygelse. Hon gav honom också ett medicinskt dokument som utgjorde en giltig fullmakt. Efigenia uttryckte genom det här dokumentet att hon vägrade ta emot blod och att hon utsett sin man till sjukvårdsombud. Det innebar att han hade rätten att fatta beslut om hon själv inte kunde föra sin talan.
Den 8 september 2012 föddes Efigenias dotter. Barnet mådde bra, men Efigenia själv behövde genomgå en operation efter förlossningen. Efigenias man, som var sjukvårdsombud, samtyckte till operationen. Men under operationen uppstod tyvärr komplikationer, och läkaren ville då ge henne en blodtransfusion. Efigenias man invände å hennes vägnar, i enlighet med hennes medicinska dokument. Man lyckades operera henne utan att använda blod, men Efigenia hade dåliga hemoglobinvärden efter operationen.
Domstol beslutar om sjukvårdsombud
Den 13 september 2012, medan Efigenia återhämtade sig, vände hennes bror sig till Namibias näst högsta domstol för att få bli hennes sjukvårdsombud i stället för hennes man. Varken Efigenia eller hennes man meddelades om detta. Trots det höll domstolen en förhandling, och i deras frånvaro beslutades det att hennes bror skulle överta rollen som ombud. Hennes bror försökte sedan få vårdpersonalen att ge Efigenia blod mot hennes vilja, men hon stod på sig och vägrade ge efter för deras påtryckningar och förhindrade därigenom att de gav henne blod.
Så snart Efigenia fick reda på att hennes bror utsetts till ombud, vände hon sig till domstolen för att få dem att upphäva beslutet. Hon framhöll att hon var vid sina sinnens fulla bruk när hennes bror ansökte om att bli hennes ombud. Hon sa även att hennes brors påtryckningar om att läkarna skulle ge henne blod gick emot hennes tro och kränkte hennes självbestämmanderätt. Men domstolen avslog hennes ansökan och lät hennes bror fortsätta som ombud.
Trots att Efigenias läkare hävdat att hon inte skulle klara sig utan en blodtransfusion, återhämtade hon sig med hjälp av blodfria behandlingsmetoder och kunde lämna sjukhuset den 26 september 2012. Men problemet var att hennes bror utsetts till ombud på obestämd tid. Efigenia såg detta som en kränkning av hennes självbestämmanderätt och mänskliga rättigheter och överklagade därför till Namibias högsta domstol.
”Det här fallet rör några av de viktigaste frågor kring mänskliga rättigheter som kan uppstå i en rättstvist. Det har att göra med självbestämmanderätten, rätten till fri religionsutövning och friheten från diskriminering.” (Högsta domstolen i Namibia)
Högsta domstolens beslut
Den 24 juni 2015 försvarade Högsta domstolen Efigenias rättigheter och ogiltigförklarade hennes bror som ombud. Högsta domstolen ansåg att det var ”fullständigt olämpligt” att den föregående domstolen bara hade hört ena parten i fallet och att Efigenia och hennes man inte hade meddelats om förhandlingen.
Högsta domstolen betonade att Namibias grundlagar garanterar att kärnan i en patients självbestämmanderätt är individens frihet och värdighet. Domstolen konstaterade: ”Principen om självbestämmanderätt innebär att det är en grundläggande mänsklig rättighet att kunna bestämma över sin egen kropp. ... Läkare ska informera patienten om riskerna och fördelarna med de behandlingar som rekommenderas, men det är sedan upp till patienten själv att bestämma om han eller hon vill genomgå en viss behandling eller inte.”
”Det är en grundläggande mänsklig rättighet att kunna bestämma över sin egen kropp.” (Högsta domstolen i Namibia)
När Högsta domstolen granskade Efigenias förmåga att fatta beslut om blodtransfusion konstaterade de att den lägre domstolen inte lagt tillräckligt stor vikt vid hennes skriftliga fullmakt. Högsta domstolen fortsatte: ”Skriftliga anvisningar som är specifika, som inte har tillkommit under otillbörliga påtryckningar och som har undertecknats när patienten har full förmåga att fatta beslut, utgör ett tydligt bevis för vad som är patientens vilja gällande medicinsk behandling.”
Högsta domstolen behandlade även frågan om huruvida ett barns rätt att uppfostras av sina föräldrar begränsar föräldrarnas rätt att välja sin egen medicinska behandling. Efter att ha sett över internationell rättspraxis drog man slutsatsen att ”rätten att besluta vad som får göras mot ens kropp är en omistlig mänsklig rättighet, oavsett om man är förälder eller inte”.
Den högsta domstolen i Namibia har försvarat och stärkt individens rätt att själv bestämma över sin egen kropp. De har även bekräftat giltigheten av på förhand upprättade dokument med uppgifter om patienters värderingar och önskemål gällande vårdbehandlingar. Högsta domstolen har genom att upprätthålla religionsfriheten och den kroppsliga integriteten skyddat friheten och den mänskliga värdigheten för Namibias medborgare.