Alla människor har ett namn. Borde då inte Gud också ha ett namn? I vänskapsrelationer mellan människor är det självklart att man använder varandras namn. Är det annorlunda när det handlar om vänskap med Gud?

 I Bibeln säger Gud: ”Jag är Jehova. Detta är mitt namn.” (Jesaja 42:8) Det är sant att han också har många titlar, till exempel ”Gud den Allsmäktige”, ”suveräne Herre” och ”Skapare”, men han ärar sina tjänare genom att låta dem använda hans egennamn när de riktar sig till honom. (1 Moseboken 17:1; Apostlagärningarna 4:24; 1 Petrus 4:19)

 I många bibelöversättningar finns Guds egennamn i 2 Moseboken 6:3. Där står det: ”Förr visade jag mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Jehova gjorde jag mig inte känd för dem.”

 Jehova är den form av Guds namn som använts på svenska i flera hundra år. En del forskare föredrar stavningen Jahve, men Jehova är den namnform som är mest känd. De första delarna av Bibeln skrevs på hebreiska, ett språk som man läser från höger till vänster. På det språket skrivs gudsnamnet med fyra konsonanter, יהוה. De här hebreiska bokstäverna – som transkriberas JHWH – kallas tetragrammet.